The End.

Det sägs att man ska sluta när man är på topp.

Jag vet inte, jag.

Det är väl ungefär en månad sen jag bloggade senast, så på den fronten är jag snarare på botten. Liggande. Å andra sidan känner jag mig mer toppad och lycklig än på länge. Sitter på X2000 hem mot Småland och spelar nätpoker och lyssnar på Peter Jöbacks senaste skiva och trivs i största allmänhet. Började visserligen dagen med att vinka av Cajsa (som för övrigt knappt syntes bakom ryggsäcken när hon gick iväg mot flyget) men om en dryg vecka ses vi igen på någon solig strand i Indien. Den veckan känns överkomlig.

Peters skiva förresten, den påminner om mitt möte med sushi. Första gången jag provade avskydde jag det, andra gången kändes det mest konstigt, och sen tredje försöket har jag älskat det. Även om han spelar över lite i sin självutnämnda roll som bögen som äntligen vågade kliva ur garderoben. Duetten med Säkert!-Annika Norlin är barnslighet när den är som bäst.

Nåväl, tillbaka till det här med att sluta på topp.

Det är dags för mig att lämna bloggandet bakom mig. Det är inte det minsta kul att skriva längre. Jag har fått min välbehövliga dos av bekräftelse och det ska faktiskt bli rätt skönt att sluta. Ta det inte personligt bara. Jag gillar er än.

Hoppas ni har haft lika kul som jag.

Puss på er, läckerbitar!