Modo, svett och tårar.

Jag har varit här förut. Oron. Förväntningarna. Ilskan och glädjen. Allt är sig likt (och förenas visst fortfarande i ett lätt illamående).

Det var denna tiden på året min f.d. flickvän knappt vågade möta min blick. Det var idag mamma brukade springa runt i huset och ställa undan alla vaser och ömtåliga föremål som skulle kunna tänkas hamna inom räckhåll. Och det var dagar som denna min lillasyster med en klump i halsen frågade pappa om han trodde att hon skulle våga smita förbi mig och tvn på väg mot sitt rum.

Alla var rädda för stormen.

Och nu är vi alltså här igen. Jag skäms så svetten pärlar sig i pannan på mig när jag erkänner min upphetsning inför vad som väntar. Om jag fick välja hade jag önskat att jag inte var en så himla normal kille ibland. Att jag slapp gilla sånt här pinsamt. Men nu gör jag alltså det.

Och idag är Dagen D.

D som i hockeyslutspel.