Man kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.

Ett bra sätt att minska chocken man utsätter sig själv för när man lämnar en veckolång semester i lugna och trygga Småland för stressen och det hektiska studentlivet i Stockholm är att återgå till storstadslivet genom en vad jag veteskapligt brukar kalla för "mindre övergångsprocess".

Igår hoppade jag således av pendeltåget en station för tidigt, tog första bästa stig in i skogen, klättrade över en jordhög, uppför ett stenrös och satte med under en bro med ryggen mot betongpelaren. Sen solade jag. Efter ett litet tag fick jag sällskap av en söt liten svart katt (ett helt okej storstadssubstitut för Peter och Zlatan hemma på landet) som smidigt hoppade mellan stenarna, upp till mig, och slog sig ner på mitt utsträckta smalben.

Sen satt vi där med ryggarna mot bropelaren och blängde och snackade skit om alla hundar som gick förbi med sina storstadsägare.

Och livet kändes lite lättare.