söndag, april 08, 2007

Lill-Petter Sundgren tänker högt.

Har just ägnat den sista delen av påskdagen åt att titta på Wimbeldon. Inte tennisturneringen alltså, utan filmen med samma namn. Wimbeldon.

Trots kraftigt reducerad hjärnverksamhet (påskhelger kan tydligen bara firas på ett sätt i Småland - som fan) lyckas jag konstatera följande saker tämligen enkelt:

1. Filmen har förmodligen världens mest förutsägbara handling. Det var väl inte jätteoväntat att han skulle få både flickan och pokalen till slut, va?

2. Idrott gör sig inte på film. Aldrig någonsin. Punkt.

3. Jag kan inte se Kirsten Dunst på film utan att bli kär i henne. Hade jag varit flicka hade jag ögonaböj sprungit ut i snicken och lånat pappas bågfil och fixat till lika sneda och söta tänder som Kirsten har. Och smilgroparna också.

Nu är det läggdags.

Det var på tiden.

3 Comments:

Blogger Lisa menar...

Mmm... Kirsten. Bågfil, sa du? Ska tänka på saken. Förresten är ju hela grejen med filmen att den ska vara förutsägbar. Man får precis som man vill. Jag har sett den twice.

måndag, april 09, 2007  
Blogger Lill-Krizan menar...

Jag sa aldrig att jag inte gillade det förutsägbara. Det är fjantigt på ett fint sätt när huvudrollsinnehavaren kastar sig efter fem omöjliga bollar i rad och lyckas rädda alla. Jag kan se den hur många gånger som helst, om inte annat så för Kirstens skull.

måndag, april 09, 2007  
Blogger Klagan menar...

hon är söt som socker. har du sett henne i crazy/beautiful? det är nog en av mina favoritfilmer i kategorin "kirsten goes förutsägbar"

måndag, april 09, 2007  

Skicka en kommentar

<< Home