Det är tur att jag har Stieg!

Finns det någon endaste gång som tiden går så sakta som när man är strandsatt i sina föräldrars öde hus ute på landet och går och väntar på att klockan ska bli 17.45 så man får åka och spela sin första (riktiga) fotbollsmatch på över ett år?

Väskan är packad och jag har redan putsat mina vinröda Nike-skor två gånger samt gjort ett tappert försök att tejpa ihop mina söndersparkade benskydd från -92.

Kvar återstår alltså bara en olidlig väntan.

Att det är division 5-fotboll det handlar om, där snedsparkar är lika vanligt förekommande som passningar med rätt adress, skiter jag fullständigt i. Fotboll är fotboll och det här kan bli min lyckligaste stund på flera månader.

Bara fyra timmar kvar nu...