En doft av utanförskap.

Igår när Jon och jag satt på pendeln in till stan för att se på hockey vid Slussen kom vi på den briljanta idén att åka vidare till Södra station (det slog mig i ett lyckligt aha-moment att det måste vara samma Södra station som jag alltid använde mig av för att spöa systrarna i Monopol när jag var liten) och gå sista biten istället för att byta till tunnelbanan vid Centralen.

Det skulle vi inte gjort.

När vi skuttar uppför trapporna och ut genom stationsdörrarna blockeras vägen av ett gigantiskt lemmeltåg. Tusentals demonstrerande kvinnor i alla åldrar med stora flaggor och facklor i händerna skriker ut sin längtan efter krossad sexism, sex timmars arbetsdag (hur kom DET in i bilden?!) och stärkt kvinnomakt. Vi är på vippen att sugas in i människoströmmen, men inser att det skulle kunna bli ödesdigert för vår hockeykväll.

Det är sju minuter kvar till nedsläpp.

Med ett tyst "lika lön åt alla" och ett snabbt sidestep för att inte frontalkrocka med en megafonutrustad demonstrant och Lars Ohly (!) börjar vi omkörningen. Hela grusgången är blockerad och efter en snabb för-/nackdelsanalys väljer vi gräsmattan några meter vid sidan om fackeltåget som flyktväg.

Skulle vi inte heller gjort.

Det tar en halv evighet att trampa sig igenom lervällingen men med mjölksyran sprutande ur öronen och de vita skorna totalförstörda lyckas vi med millimetermarginal smita förbi de främsta demonstranterna och få fast mark under fötterna innan sidostaketet helt stänger vägen.

Mission accomplished.

Efter det framstod tre timmars konstanta svettningar och ångestattacker framför modomatchen som rena njutningen.