Terror på Uddvägen, del 2.

Previously on Lill-Krizan tänker högt:

Kuslig natt. Skrik utanför. Jag går för att kolla läget. Någon skrapar på dörren och vill in.

Tonight:

...låset klickar till och jag kramar krampaktigt dörrhandtaget och är beredd på ett ryck. Men inget händer. Jag öppnar försiktigt dörren på glänt och tittar ut. Det är tomt. Jag låter rädslan rinna av mig och ska precis stänga dörren och gå och lägga mig igen. Men...

-Mjau!
-Förlåt?
-Mjau!!!!

Jag tittar ner. På tröskeln sitter världens minsta kattunge. Och sötaste. Som den kattälskande och rakt igenom godhjärtade människa jag är öppnar jag utan att minsta konsekvensberäkning dörren och släpper in vår gäst i lägenheten. Han mjauar på Cajsa och vi leker lite med honom. Sen är det dags att gå hem, tycker vi.

Det håller inte kattungen med om.

På tredje försöket lyckas vi till slut få igen dörren med vår nya lekkamrat på rätt sida om den. Sen går vi och lägger oss igen. Om möjligt än mer kattälskande och med ordentligt dåligt samvete över att tvinga tillbaka stackaren ut i snålblåsten och regnet. Resten av natten tillbringar vi halvvakna med en arg och besviken kattunge utanför dörren. Föreställ er: Mjaaaauu! Skrap skrap skrap. Mjaaaauu! Skrap skrap skrap. MIIIJJAAAAAUUUU!!!!

Nu har vi alltså fått en liten Trocadero på halsen.

Och ingen är gladare än vi.