Söt, skrynklig och döv.

Igår var det lördag och jag var bjuden på grillfest hos min kompis Erik.
Förutom värden var det en person på festen. Jag.

Planen var att vi skulle titta på fotboll och dricka öl. Något som Erik och jag tycker väldigt mycket om.

Efter att ha sett England åka ur efter straffar (för femtusende gången) mot Portugal (för femtusende gången) skulle vi grilla hamburgare.

När man grillar hemma hos Erik håller man sig lämpligast på gräsmattan bakom huset. MED husnyckel i fickan.

Det hade inte vi.

En halv minut i nio var våra burgare välgrillade och klara.
Vi hade då exakt 30 sekunder på oss att plocka ihop våra tillhörigheter, springa runt huset utan att tappa något på vägen (och därmed förlora dyrbar tid) och slita upp dörren innan den låstes. Det gick inte alls.

Efter en liten stund och många rop lyckades Erik till slut fånga uppmärksamheten hos en av hans grannar. Hon stack ut huvudet genom balkongdörren och han började förklara.
Det tog ungefär tre sekunder innan han insåg att den skrynliga lilla tanten på våningen under honom är döv.
Typiskt vår otur.

När Erik för sjunde gången på sitt hemmagjorda teckenspråk viftade fram orden "nyckel" och "portkod" förstod hon vad han menade och låste upp åt oss.
Älskade tant.

Det hade varit lagom frustrerande att stå där ute i 2 x 45 minuter och missa när Henry sparkade hem brassarna till Sydamerika igen.

Slutet gott, hamburgarna goda!