Tio år äldre - på 55 minuter.

Ägnar en stor del av helgen åt att ladda upp inför lördagkvällens holmgång mellan Sverige och Danmark. En nästan avgörande EM-kvalmatch med Zlatan Ibrahimovic i storform är julafton för vilken fotbollsnörd som helst. Tv-fåtöljen placeras på exakt rätt avstånd från tvn, en enorm godispåse inhandlas, chipspåsen öppnas och när sändningen börjar klockan 19.30 pirrar min mage precis så där härligt som bara en barnsligt förväntansfull mage kan pirra.

Då slocknar tvn.

På ungefär två nanosekunder flyger jag ut till proppskåpet för att tala allvar med proppjäveln som bestämt sig för att skoja lite med mig kvällen till ära. Med pappas pannlampa upptryckt i ansiktet på varenda liten säkring tvingas jag konstatera att alla lydigt står uppradade på "on" och att felet finns någon helt annanstans. En snabb blick ut genom fönstret bekräftar mitt öde.

Hela byn är strömlös.

Medan lillsyster, flickvän och en tillfälligt inneboende mormor (nej förresten, mormor har inte uppfattat min frustruation utan pratar glatt på om hemtjänstens mat och avlägsna släktingar som om ingenting har hänt) försöker försäkra mig om att det är över 55 minuter till matchen börjar och att strömmen säääkert är tillbaka i god tid till dess går jag panikslagen igenom alla alternativa platser att se matchen på. Jag känner paniken växa och skickar ett desperat sms till min far som sitter hemma hos Leif i andra änden av byn. Efter ett par evighetslånga minuter plingar det äntligen till i min telefon!

"Nu har vi traktordriven tv hos Leif i Prästagårn. Ni är välkomna om inte strömmen kommer tillbaka."

Gud hör bön! Leif har ett elverk! Jag hoppar upp och ner i hallen av iver att få komma iväg samtidigt som lillasyster Maja tar mormor över axeln och bär in henne i Lisas sovrum, trycker ner henne i sängen och säger godnatt innan vi alla tre rusar mot bilen.

Strax innan avspark bänkar vi oss framför Leifs traktordrivna tv och torkar svetten ur pannan.

Vem har sagt att livet på landet inte är spännande?