Frukostfilosofi.

Jag har en kompis som jobbar på samma jobb som jag.
Vi kan kalla honom Magnus Ohlsson.

Varje dag bjuder vår chef oss på frukost. Klockan nio. Prick.
Det finns tre runda bord i fikarummet och en faslig massa stolar att välja bland.
Ändå sätter sig alla på samma plats. Alltid.

Jag sitter bredvid Magnus.

Frukostbuffén är väl tilltagen och det finns en massa roliga pålägg att välja mellan. Smör, ost, skinka, korv, paprika, smörgåsgurka, vanlig gurka, tomat, leverpastej. You name it.

Mina mackor blir alltid finast och mest välplanerade.
Ett heltäckande lager av ost, skinka eller korv i botten och sen en massa jox ovanpå. Färgerna ska matcha varandra och balansen i smörgåsen är A och O.

Magnus Ohlsson tänker tvärtom. Om han nu tänker alls.

Hans mackor ser mest roliga ut.

I ena änden av en knäckemacka ligger det en gurkskiva. Eller en paprikabit.
I andra änden ligger ingenting.
Han kan även få för sig att lyxa till det lite med en skiva korv (av någon oförklarlig anledning väljer Magnus alltid kantbiten med den lilla knoppen på), som han gärna placerar var som helst utom i mitten av smörgåsen. Gärna med en halvsladdrig, snedskuren tomatbit snett ovanpå. Och en klick smör i andra kanten på mackan.

Omotiverat obalaserat. Men kul.

Jag och min andra bordsherre Markus sitter alltid knäpptysta vid bordet och följer Magnus arbete med spänning.
När han är färdig brister vi båda ut i gapskratt. Varje morgon, fem över nio.

Och om jag går och lägger mig nu blir det snart frukost igen.

Bums i säng och godnatt.