Alla röster ropar Öster!

Det kan knappast ha undgått någon här inne att jag gillar fotboll. Mest av allt gillar jag röda lag. Som Ingelstad och Arsenal.

Och som Öster.

Igår var jag på Vallen igen. (Vi trogna fans svänger oss med denna kortform av det egentliga Värendsvallen.)
Normalt sett går man därifrån och svär ramsor och sparkar på stenar hela vägen hem. Men nu har något hänt. Öster spelar fotboll igen.
De har fått en ung, långsmal målvakt som räddar bollarna istället för att kasta in dem i eget mål titt som tätt. Och med en tre äpplen hög Paolo på innermittfältet och den med högt uppdragna knän galet fort springande Bennett på topp går det bra. Mycket bra.
Ändå är man inte lugn även om de leder med 100 - 0 och det bara är en minut kvar. Öster brukar alltid lyckas klanta till det och tappa poängen i slutet.
Man sliter sitt hår, hoppar upp och ner i de blåröda plaststolarna och svär tyst åt domarjäveln vid varje avblåsning i 90 minuter plus tillägg. Och det känns som att jag blir ungefär 10 år äldre för varje match jag ser dem spela.

Jag är alltså en bit över 1700 år vid det här laget.

När Ingemar Teever (Ja, faktiskt, han heter Ingemar!) nickade in 1-0 mot IFK Göteborg igår blev jag sådär omåttligt spralligt glad att jag blev tvungan att handla godis för 60 kronor i kiosken. Bara för att avreagera mig. Och när Göteborg kvitterade bet jag ihop käkarna så hårt att det gjorde ont. Jävligt ont.

Fotboll är det bästa och det sämsta jag vet.

På samma gång.