Eternal sunshine on the spotless mind.

Äntligen såg jag den. Filmen som jag velat se så många gånger. Den där Jim Carrey inte är Jim Carrey utan seriös. Och som han var det. Allt jag går omkring och tänker att jag måste göra denna veckan var liksom som bortblåst i drygt en och en halv timme. Packa flyttlådor, träna, ringa en massa samtal, säga upp el och bredband, arbets-EKG, all gone.

Memory erased.

Det var en konstig film. En konstig men vacker. En vacker men svår. En svår men varm. En varm men kall. En kall men underbar film.

Det kan ha varit vinet. Jag är inte säker.

Men jag grät.

Människor som blir kära på film blir alltid mycket kärare än i verkligheten. Och vackrare.
Och de olyckliga blir olyckligare.
Filmer som innehåller allt det där blir fina filmer.

Joel Barish och Clementine Kruczynski.

Tack för ikväll.