Som kräm, alltså.

Det finns människor som skränar, gastar, pratar för högt, syns överallt och märks. Och så finns det de som inte gör det. Som Björn.

Björn smyger omkring och pratar lite med sig själv, nästan tyst, och iakttar sina vänner. Björn gillar tyst.

En morgon, efter en festkväll, var alla lite sådär lagom skittrötta, halvsovande, ångestfyllda som man är en sån morgon.

Alla utom Björn.

Han gick till kylen och hämtade en kall öl. Slog sig ner i soffan mellan två knappt levande kompisar och tog en stor klunk. Sen tittade förtjust på ölflaskan och sa till sig själv.

-Oh, det var gott. Det var så gott som kräm. Och kräm som är så jävla gott!

Ibland kan inte ens Björn vara tyst.