Man ska vara ärlig.

Och skolan är igång igen. Slut på julskinkamackor till frukost, familjesamling kring spelbordet varje kväll och festturnéer landet runt. Välkommen tillbaka proteindrinkar, maratonpingis och kvällbloggande i bibblan. Det låter tråkigt, men jag trivs faktiskt rätt bra här också.

Vi har ägnat tre dagar åt trafikolyckor. Inte riktiga, förstås. Men nästan.

Det har klippts av biltak, krossats rutor, burits bårar med skadade människor på. Blod här och benpipor där. Glassplitter och bucklig plåt. Det är roliga övningar. Inte så otäcka som det låter. Mer spännande. Men det finns en sak som gör mig svag.

Barn.

När bilbarnstolar, små dockor och barnskrik är i närheten vill jag inte vara med och leka. Då är det inte roligt längre.

Och för första gången under utbildningen är jag riktigt rädd.