Innebandymatchen.
Jag hade ju förstått på snacket innan att det inte var någon vanlig fys på schemat igår kväll. Att det skulle spelas internmatch i innebandy. Med brandmannaregler. De gamla mot de unga, naturligtvis. Jag kunde nästan ta på spänningen på stationen timmarna före match.
I bilen hem från ett tidigt larm förhörde jag mig lite om vad som väntade. Martin (ung) försäkrade mig om att de "brukar ha lite tufft mot gamlingarna, de är bättre än väntat, men att vi brukar vinna till slut". Det kändes tryggt. Man kan ju inte gärna förlora mot ett gäng gubbar. Den betydligt äldre Stojan "De unga har aldrig vunnit så länge jag kan minnas" Batur var inte helt oväntat av en annan uppfattning.
Rävspel från båda läger inför matchen, alltså.
Brandmannareglerna i innebandy är ganska enkla. Det finns inga regler. Utom att man måste vara över halvplan innan man gör mål förstås.
Efter att jag blivit offentligt hånad av samtliga spelare för att jag bar mina innebandyklubbor i ett klubbfodral istället för i näven som riktiga brandmän kunde matchen äntligen börja. Tempot var en bra bit över vad mänskliga varelser är programmerade för och innan vi visste ordet av hade de extremt defensiva gubbarna spikat igen sin målbur och lyckats kontra in fem mål. Deras taktik var uppenbar men svårlöst. Två tjockisar i ett pyttelitet mål och två snabba anfallare som skjuter så fort de sätter foten på rätt sida mittlinjen. Två gånger av tio träffar de vårt övergivna mål och det räckte den här kvällen.
Förutom en brakförlust mot fyra 45-åringar inkasserades även två stukade fötter, en översträckt lårmuskel, en misstänkt hjärnskakning och femtusenåttahundratrettionio verbala påhopp under kvällens drabbning.
Nästa söndag är det dags för returmöte.
Jag tänker inte ta en förlust till.
I bilen hem från ett tidigt larm förhörde jag mig lite om vad som väntade. Martin (ung) försäkrade mig om att de "brukar ha lite tufft mot gamlingarna, de är bättre än väntat, men att vi brukar vinna till slut". Det kändes tryggt. Man kan ju inte gärna förlora mot ett gäng gubbar. Den betydligt äldre Stojan "De unga har aldrig vunnit så länge jag kan minnas" Batur var inte helt oväntat av en annan uppfattning.
Rävspel från båda läger inför matchen, alltså.
Brandmannareglerna i innebandy är ganska enkla. Det finns inga regler. Utom att man måste vara över halvplan innan man gör mål förstås.
Efter att jag blivit offentligt hånad av samtliga spelare för att jag bar mina innebandyklubbor i ett klubbfodral istället för i näven som riktiga brandmän kunde matchen äntligen börja. Tempot var en bra bit över vad mänskliga varelser är programmerade för och innan vi visste ordet av hade de extremt defensiva gubbarna spikat igen sin målbur och lyckats kontra in fem mål. Deras taktik var uppenbar men svårlöst. Två tjockisar i ett pyttelitet mål och två snabba anfallare som skjuter så fort de sätter foten på rätt sida mittlinjen. Två gånger av tio träffar de vårt övergivna mål och det räckte den här kvällen.
Förutom en brakförlust mot fyra 45-åringar inkasserades även två stukade fötter, en översträckt lårmuskel, en misstänkt hjärnskakning och femtusenåttahundratrettionio verbala påhopp under kvällens drabbning.
Nästa söndag är det dags för returmöte.
Jag tänker inte ta en förlust till.
Tänkte Lill-Krizan klockan 11:09
3 Comments:
Män och innebandy alltså.
Minns när jag som liten parvel följde med farsan för att titta på när han spelade med jobbgubbar. En annan gubbes son som var tillräckligt mogen för att få spela (myndig fast fortfarande skyddad av tandvårdsgarantin gissar jag) blev intacklad i en ribbstol så han stukade axeln och drog ett finger ur led. Cirka tio minuter in i matchen.
Själv brukade jag i högstadiet inta Zlatan-positionen. Mest för att det var så jobbigt att springa fram och tillbaka hela tiden. Målfarlig och svår att flytta på. Rent sportmässigt min största stund.
Det är få förunnat att tilldelas alternativt tilldela sig den positionen. Speciellt på högstadiet, där i stort sett alla innebandytöntar har tillräckligt stora egon för att titulera sig själva viktigast i laget.
Jag är imponerad!
Jag var lite "the Forrest Gump of innebandy" kan man kanske säga.
Fast i stället för långsam i huvudet, långsam i benen. En digital analogi.
Skicka en kommentar
<< Home