Efter regn kommer solsken.

Fredag förmiddag och jag försöker formulera några begripliga meningar i min rapport om brandmannens roll inom räddningtjänsten i stan. Det är svårt. Tankarna är på helt annat håll, kaffet har kallnat och shuffle-funktionen på min dators musikspelare envisas med att gång på gång kasta upp "Vild och vacker" med Björn Skifs* istället för vad som helst annat.

Till exempel Peter Jöback.

Jag hade nästan glömt bort min kärlek till Jöback när Gammel-Björns "Vild och vacker" för femtioelfte gången tonar ut ur högtalarna och ersätts av "Sommarens sista sång" med min älskade lilla Peter**.

Det krävs så lite för att man ska bli behagligt deppig.


*Av 201 nerladdade låtar har jag valt inte mindre än två av Björn Skifs. Och det är inget jag är stolt över.
**På ett helt (nästan, han har ju trots allt bruna ögon) obögigt sätt, så långt det nu är möjligt.