Ni är bäst!

Okej, nu ska jag försöka formulera en tanke.

Det slog mig just att jag sällan har åsikter om saker och ting. Jag tycker väldigt mycket när det gäller fotboll, kläder eller musik, men i övrigt är det rätt tyst på åsiktsfronten. Ibland kan jag till och med komma på mig själv med att tänka att jag verkligen VILL tycka någonting i ett visst ämne, men att jag bara är fullständigt likgiltig inför det faktum att vi byter regering i landet, att priserna på blomkål har stigit den senaste tiden eller att vi återinfört vänstertrafik på vägarna.

Jag har alltid varit medveten om att jag lever mer efter hur jag känner än vad jag tänker. Inte som att jag är helt blåst och det står alldeles stilla i mitt huvud (vilket naturligtvis ändå har slagit mig några gånger) utan snarare som att jag har fullt upp med en massa andra tankar. Är jag glad är jag VÄLDIGT glad och när något känns fel har jag väldigt svårt att släppa det och tänka logiskt. Då hinner man inte med att tycka en massa om småsaker.

Just att jag inte kan koncentrera mig och tänka logiskt när jag är lite nere är det som ligger mig mest i fatet. Oftast blir tankarna överdrivet negativa och jag går omkring och gör ett helt hönshus av något som knappt var en fjäder från början. Det är en sak att leka med mig när jag är glad, och en helt annan när jag är ledsen.

Det känns lite som att det här inlägget håller på att bli en slags hyllning till människor som står ut med att vara i min närhet varje dag. Såna inlägg är naturligtvis skittråkiga att läsa för er andra, men nu orkar jag inte ta tillbaka allt. Dessutom skadar det inte att vara lite tacksam över sånt man normalt inte är nog tacksam för.

Så, trots att det är långt kvar till jul:

Puss på er mamma, pappa, systrarna och Cajsa!