För döva öron.
När man får beröm för musikvalet på jobbet till och med av sin döva kollega Jan-Olof vet man att:
1. Det är fredag eftermiddag.
2. The Ark ÄR sjukt bra.
Men det sista har jag vetat sedan barnsben.
1. Det är fredag eftermiddag.
2. The Ark ÄR sjukt bra.
Men det sista har jag vetat sedan barnsben.
Tänkte Lill-Krizan klockan 15:32
7 Comments:
Näe, Petter. När man får beröm av sin döva kollega vet man att det inte hade spelat någon roll om du hade spelat Mora Träsk. Han hade ju ändå inte hört skillnad.
Han hör visst skillnad!
Han hör skillnad på bra musik och dålig musik.
Detta var bra, enligt honom. Och mig.
Han frågade visserligen om det var Beatles, men när jag förklarade att det var annat sa han att det var bra. Han hör liiiiiiiiite.
Sen är han duktig på att läsa på högtalarna också.
Då ska jag be att få tala om att jag åt frukostbuffé tillsammans med The Ark idag i Malmö. I eftermiddags åt jag middag tillsammans med Charlotte Perrelli i Ystad. Det senare var kanske inte lika coolt, men ändå liksom!
Kan Charlotte verkligen äta nu när läppen har spruckit?
Och när du säger "tillsammans med", menar du att du satt vid ett bord flera meter bort och tjuvtittade på Ola eller åt ni frukost TILLSAMMANS?
Coolt vilket som.
Jag får väl erkänna då, attans också! Ola och hans bandvänner satt utomhus, jag satt inomhus då det inte fanns några lediga bord kvar där ute. MEN han trängde sig ta mig f-n före mig i kön när jag skulle ta fil! Liten som han är så smög han sig in framför mig och tog väääldigt lång tid på sig när han skulle välja tillbehör till filen.
Charlotte satt jag däremot bara någon meter ifrån. Dock tillsammans med olika sällskap, men det känns inte så relevant när det bara handlar om någon meter.
Jag förstår.
Är man en superstar kan man gott ta några extra minuter på sig när man väljer mellan kalaspuffar och cornflakes. Den lyxen hade jag också unnat mig.
Vad gäller Charlotte är det väl femmetersregeln som tillämpas. Är man närmare än fem meter är man ett slutet sällskap.
Skicka en kommentar
<< Home