"Vår son är en god och fin människa..." - Ur Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Eftersom jag förmodligen inte kommer att blogga något förrän tidigast söndag kväll så tänker jag vara snäll. Att gå i väntans tider är påfrestande, sägs det. Så..

...här kommer lösningen på gåtan om Petters liv:

1. Jag har eldat upp en kompis lillasysters dockhus med hjälp av lite bensin och ett förstoringsglas.

Falskt! Hur skulle det se ut?! "Hörru Peter, ska vi vara elaka mot din söta och genomsnälla lillasyster och elda upp hennes dockhus med bensin och förstoringsglas? Vore ju skitkul och det skulle göra henne såååå ledsen. Snälla?". Nej, alltså. Jag är ond. Men inte så ond.

(Lite lurigt av mig att sätta det falska påståendet först, va? Jag tycker det.)

2. Jag drack min första gammeldansk och åt en levande abborre innan jag var fem år fyllda.

Sant! Eftersom jag har begåvats med världens sämsta minne litar jag helt och fullt på de historier och skrönor som vandrar över Smålands steniga åkrar gällande min barndom. Så säger pappa att jag svepte hans fyra gammeldansk när han för en sekund vände blicken från sin knappt krypkunnige son, och säger pappa att jag utan att tveka stack ner handen i spannen med nyfångade, levande abborrar för att med entusiastisk min bita huvudet av den i min hand sprattlande stackaren, då är det så.

Hur det smakade?

Fråga pappa.

3. Jag klättrade en gång upp på ett gigantiskt fornminne och skrek "fårafitta!" så högt jag kunde till jag blev hes.

Sant! Men jag var inte ensam. Jag lovar. Kusinerna och systrarna var minst lika delaktiga. Syftet med påhittet är ännu oklart, men kul var det. Åtminstone fram till vi mötte Kristina Steen på vägen hem och hon spände ögonen i oss och frågade om det var vi som skrikit de där hemska sakerna över hela samhället. Självklart blånekade vi i kör. Kusinerna Bjärbo är goda och fina människor. Utåt sett.

4. Min första riktiga fylla uppkom efter att jag druckit ouzo med schamposmak och avslutades med att jag låg på marken och åt gräs och beundrade stjärnorna.

Sant! Jag gick i sjuan. Körde moppe. Och tillbringade helgerna på diverse badstränder runt om i Kronobergs län i syfte att bli full på vad som helst. Första gången var vad som helst ouzo som jag och min storasyster smugglat in i landet i slarvigt diskade schampoflaskor efter en gemytlig och lugn vecka i Grekland med familjen. Spriten bubblade när jag klämde på responsflaskan och styrde ner strålen i plastmuggen. Och den smakade därefter. Och lägger ni ihop gräsätandet och studerandet av en klar stjärnhimmel över Jäts vandaliserade badplats förstår ni att det var en lyckad kväll.

5. Jag avbröt en gång en dejt med ursäkten "jag är ledsen, men jag känner mig inte så bra" för att sedan gå raka vägen till nästa dejt.

Sant! Men innan ni börjar kasta saker på mig måste jag få en chans att försvara mig. Dejt nummer ett var jättetråkig. Självupptagen, snål och med dålig andedräkt. Så när söta och trevliga nummer två (jag väljer att hålla det här på en anonym nivå, för alla inblandade parters skull) smsade och frågade om jag inte ville följa med och dricka ett glas vin på något mysigt ställe behövde jag inte tänka två gånger. Ursäkten är kanske lite halvdålig, men jag var desperat. Det fanns ingen tid att förlora. Och teoretiskt sett så mådde jag ju faktiskt inte bra av att befinna mig där jag var just då. Så jag ljög inte heller. Snällt va?