Okej. Dåså.

Jag extraknäcker som psykolog ibland. Har en kompis som brukar höra av sig med jämna mellanrum och be om en terapirunda runt sjön. Självklart ställer jag upp.

Våra senaste samtal har handlat om hennes förhållande. Det sjunger på sista versen. Och hon får hjälp med andrastämman av en tredje part. Ett vänsterprassel. Hennes intet ont anande pojkvän går en bister framtid till mötes. Efter ett långt snack försöker jag plantera en liten sägsomdetärinnandetblirvärre-idé hos min vän.

-Du, det är ju rätt synd om din pojkvän.
-Ja, jag vet. Men det är faktiskt mer synd om mig.

Under några sekunder bläddrar jag igenom min förvirrade hjärna efter anteckningarna från dagens samtal, men kunde inte för mitt liv få ihop det.

-Varför är det mer synd om dig?
-Har du inte lyssnat, eller?! Jag ska ju få tandställning!