Sa du pulsklocka, Micke?

Idag ska vi ha löptest. Tre kilometer på tid. Alla springer samtidigt och kom ihåg, det är ingen tävling! Ni gör det för er egen skull.

Fuck off.

Här ska tävlas.

Springa är det näst tråkigaste jag vet i hela världen. Det enda jag hatar mer är att förlora. Ilskan över att förlora vinner över hatet att springa, alltså. Jag tar inte ett enda löpsteg ute i spåret utan att svära högt inombords över hur fruuuuuuktansvärt tråkigt det är. Och jag är alltid arg som ett bi när jag äntligen kommer i mål.

I min klass går Motsatsen. Micke. Triathlon-Micke.

Milt uttryckt kan man sammanfatta läget med att våra träningsupplägg skiljer sig lite. På lunchen, medan Micke far upp och ner och fram och tillbaka i löpspåret, ligger jag i soffan och äter krokantglass (åh, jag är kär!) och tittar på McLeods döttrar. En halvtuff vecka kör Motsatsen 10-14 löppass medan jag springer 0-1 gång beroende på i hur god tid jag börjar gå mot pendeln in till stan.

Oddsen talar inte för mig.

Men jag vet vem som kommer att ha mest bråttom att komma i mål.