Nämen! Är det inte?!
Stockholm är fullt av kändisar.
Varje gång min lillsyster kommer upp hit är det hennes huvudattraktion. Hon räknar dem när hon shoppar, hon räknar på tunnelbanan, när hon äter lunch och hon räknar ta mig tusan kändisar när hon sover också. Ett besök i Stockholm utan att ha sett en enda kändis är inget annat än ett stort misslyckande. Senast hon var här såg hon Christer Sjögren. Vikingen.
Det brukar sluta med att jag blir tjurig. Jag är inte ens en tusendel så duktig spårhund som min lillsyster. Hon sniffar till sig Eagle-eye Cherry på en undanskymd uteservering som om det vore den smalaste saken i världen. Och varje gång hon lagt ögonen på någon skrattar hon nöjt och gnuggar händerna och gnisslar hånfullt att nu är jag uppe på fem, Petter. Fatta bra. Fem!
På senare tid har jag utvecklat någon form av försvarsmekanism som gör att jag omöjligt förlorar nästa gång lillsyster kommer hit för att tävla. Jag kan få vem som helst att bli lik vilken kändis som helst. Lätt som en plätt!
I min klass går Edward Norton, Leonardo di Caprio och en av brandmännen (som inte heter Scott, Mastodontfilms-Mäts eller Cameron) i Nile City. Och i mitt fotbollslag är Thomas Wassberg massör och Jan Rippe (OS-ombudsmannen, ni vet) en femtonårig innermittfältare.
Igår åt jag till och med brunch bredvid halva Bo Kaspers Orkester, med tillhörande söner och döttrar, trots att jag inte ens vet hur orkesterns ser ut!
Ni förstår poängen. Jag är unbeatable.
Kom an du bara, Maja! Bring em' on!
Varje gång min lillsyster kommer upp hit är det hennes huvudattraktion. Hon räknar dem när hon shoppar, hon räknar på tunnelbanan, när hon äter lunch och hon räknar ta mig tusan kändisar när hon sover också. Ett besök i Stockholm utan att ha sett en enda kändis är inget annat än ett stort misslyckande. Senast hon var här såg hon Christer Sjögren. Vikingen.
Det brukar sluta med att jag blir tjurig. Jag är inte ens en tusendel så duktig spårhund som min lillsyster. Hon sniffar till sig Eagle-eye Cherry på en undanskymd uteservering som om det vore den smalaste saken i världen. Och varje gång hon lagt ögonen på någon skrattar hon nöjt och gnuggar händerna och gnisslar hånfullt att nu är jag uppe på fem, Petter. Fatta bra. Fem!
På senare tid har jag utvecklat någon form av försvarsmekanism som gör att jag omöjligt förlorar nästa gång lillsyster kommer hit för att tävla. Jag kan få vem som helst att bli lik vilken kändis som helst. Lätt som en plätt!
I min klass går Edward Norton, Leonardo di Caprio och en av brandmännen (som inte heter Scott, Mastodontfilms-Mäts eller Cameron) i Nile City. Och i mitt fotbollslag är Thomas Wassberg massör och Jan Rippe (OS-ombudsmannen, ni vet) en femtonårig innermittfältare.
Igår åt jag till och med brunch bredvid halva Bo Kaspers Orkester, med tillhörande söner och döttrar, trots att jag inte ens vet hur orkesterns ser ut!
Ni förstår poängen. Jag är unbeatable.
Kom an du bara, Maja! Bring em' on!
Tänkte Lill-Krizan klockan 21:45
4 Comments:
Haha, sån är jag också. Min kompis blev så trött på mig när vi var och julhandlade i Stockholm sist. "Kolla, kolla. Där är jämnställdshetsministern Claes Borgström!" "Vafan snackar du om Ida?"
Men det är ju FUSK! Lillmesen kommer kontra. Jag känner det på mig.
Haha. Sånna kompisar har jag också. Bo (i Bo kaspers orkester) köpte min kompis bil. satt hemma i hennes kök, och åt bullar som hon hade bakat. Hur slår man det lixom?
Ida: En jämnställdhetsminister skulle jag inte känna igen ens om den hade en skylt som det stod "jämställdhetsminister" på i pannan.
Lisa: Fusk eller inte. Så får man göra om man inte kan vinna på annat sätt.
Tessan: Men Bo Kasper utan orkester är väl ändå inte det flashigaste man kan komma på? Jag ska satsa på Foppa eller Magnus Uggla i fortsättningen. Förresten står Maradona och säljer cocosbollar i cafeterian här på skolan ibland. Lite ironiskt, kan man tycka.
Skicka en kommentar
<< Home