Lill-krizan skryter.

Jag bara måste skryta lite, trots att jag vet att det är fult. Mest för att jag är så fantastiskt förvånad själv.

Förra veckan lekte vi hinderbana på skolan. Med utrustning (stooora gummistövlar längst ner, alltså) och på tid, såklart. Banan gick över en massa stora stenar, in i ett hus, uppför en brant trätrappa, nerför samma branta trätrappa, över en massa höga hinder, in på bakgården där det låg ännu fler stora stenar att hoppa mellan, tillbaka samma väg, runt huset och in i mål. Och hela tiden skulle man släpa på slangar och trämänniskor i naturlig storlek. Det gick alltså ut på att svettas, stöna, springa och klättra så mycket som möjligt utan att dö. Och fort.

Jag var snabbast av alla.

Go Lill-krizan!