Jag skulle ju bara prova lite...

Jag vill inte vara en av dem! En sån där jag innan skolstarten var livrädd för att tvingas dela klass med i två år. En töntig machokille med räddningsverkets logga på t-shirten som står och spänner musklerna på gymet och använder sin utbildning som inträdesbiljett till flickors trosor. Jag vill inte!

Igår hämtade vi ut våra uniformer. Eller ja, larmställ heter det faktiskt. Hjälm med nummer, handskar, brandgula jättejackor, stövlar. Rubbet. Det kändes stort och tungt och otympligt. Men när jag fått på mig allt var det som om en liten fe kommit och svingat sitt glittrande trollspö över mig och viskat att nu, Petter, nu är du tuffast i hela världen!

Jag skuttade hem och det tog lååång tid innan jag motvilligt låste in utrustningen i mitt skåp i källaren. Jag gick upp på rummet, la mig på sängen och försökte läsa i min bok. Det var omöjligt. En halvtimme senare smög jag försiktigt ner till källaren, fick ett larm på min osynliga walkie-talkie och bytte om igen.

Sen stog jag i evigheter och poserade framför spegeln och kände mig såååååå lycklig...