Soft livsstil i ladugården.

Läste just på min systers blogg om högstadietiden. Då man kunde (läs skulle) välja mellan olika livsstilar. Hippies, kickers, plugghästar, punkare. Allt fanns. Skolan var en enda stor livsstilskarusell.

Jag blev skejtare. Köpte för stora skjortor på second hand. Drog ner mina trasiga jeans nedanför rumpan. Lyssnade på Green Day och Offspring och Millencollin. Och jag målade graffiti. (Nej, nej. Jag var ingen klottrare som stannade ute hela nätterna och vandaliserade tunnlar och tågvagnar fulla med tags. Jag satt i skolbänken och målade i min prydliga graffiti-pärm. Tro inget annat.)

Det var bara en liten sak som skiljde mig från de andra skejtarna på skolan.

Jag var från landet och kunde inte alls åka skejtboard. Ägde inte ens en bräda. Istället gnuggade jag mina svindyra skejtarskor i marken för att de skulle se så där coolt slitna ut som de andra killarnas Etnies och Vans gjorde. Och varje gång det skulle åkas bräda blev jag tvungen att hitta på en ursäkt för att slippa. Måste köpa en skiva eller nåt. Till slut blev situationen ohållbar.

Jag skulle lära mig skejta på riktigt.

Ringde min kusin och bad att få köpa hans bräda. Det fick jag. Hela vägen hem satt jag och tänkte på Max och Mika och tjejerna som med imponerad uppsyn stod i ring runt en vilt hoppande och trixande och flippande skejtar-Petter.

Sen väcktes jag ur min dröm.

Det finns ingen asfalt i Säljeryd. Inte ens lite oljegrus.

Jag gjorde ett tappert försök att åka lite bland plankorna och mopederna och lillasysters hästgrejor på ladugårdens betonggolv. Men efter en stund gav jag upp. Jag drog upp mina byxor, stoppade ner skjortan i dem och gick in till mamma.

Min tid som skejtare var slut.