Det man inte har i huvudet får man ha i...fickan?

Igår var vi ute och rumlade. Efter att ha genomlidit ett par timmar på ett trångt och stökigt ställe kom vi till slut ut på trottoaren och kunde börja jakten på taxi. Efter ungefär sju sekunder upptäcker jag till min stora fasa att mobilen är borta. (Ja, vi är släkt min syster och jag.) Jag övertalar vakten att få komma in igen och börjar leta på golvet där vi hållt oss under större delen av kvällen. Inget resultat. Jag frågar i baren och nej, de hade inte fått in någon mobil. På vägen ut kollar jag för säkerhets skull i samma bar men med en annan servitris. Det gjorde jag rätt i. Efter en kort beskrivning av min smått pinsamma bakgrundsbild får jag ut min kära telefon och kvittrar något tacksamt till den söta servitrisen. Sen åker vi hem.

Vi utnyttjar den korta promenaden från parkeringen till våra rum till att utvärdera kvällen. Jag konstaterar att det hade varit jäkligt irriterande att behöva köpa ny telefon och bli av med alla nummer en andra gång på kort tid. Man ska minsann vara noga med att hålla ordning på sina saker. Sen kramar jag min älskling i jackfickan och säger godnatt till mina vänner. Sparkar av mig mina skor och plockar upp nyck....

Nyckeln!?

Resten av natten tillbringar jag på golvet utanför min dörr med min hoprullade jacka som kudde.

Vad drar vi för lärdom av detta?

Ha alltid en sovsäck på hatthyllan. Eller nåt...