The End.

Det sägs att man ska sluta när man är på topp.

Jag vet inte, jag.

Det är väl ungefär en månad sen jag bloggade senast, så på den fronten är jag snarare på botten. Liggande. Å andra sidan känner jag mig mer toppad och lycklig än på länge. Sitter på X2000 hem mot Småland och spelar nätpoker och lyssnar på Peter Jöbacks senaste skiva och trivs i största allmänhet. Började visserligen dagen med att vinka av Cajsa (som för övrigt knappt syntes bakom ryggsäcken när hon gick iväg mot flyget) men om en dryg vecka ses vi igen på någon solig strand i Indien. Den veckan känns överkomlig.

Peters skiva förresten, den påminner om mitt möte med sushi. Första gången jag provade avskydde jag det, andra gången kändes det mest konstigt, och sen tredje försöket har jag älskat det. Även om han spelar över lite i sin självutnämnda roll som bögen som äntligen vågade kliva ur garderoben. Duetten med Säkert!-Annika Norlin är barnslighet när den är som bäst.

Nåväl, tillbaka till det här med att sluta på topp.

Det är dags för mig att lämna bloggandet bakom mig. Det är inte det minsta kul att skriva längre. Jag har fått min välbehövliga dos av bekräftelse och det ska faktiskt bli rätt skönt att sluta. Ta det inte personligt bara. Jag gillar er än.

Hoppas ni har haft lika kul som jag.

Puss på er, läckerbitar!

Övertidsvarning!

I mitt bibliotek finns förutom en massa böcker och datorer också en hängmatta, ett stort fik och en massa tv-spel. Bland annat Nintendo Wii och Guitar Hero.

Hur i hela friden ska man kunna plugga då!?

Meddelande till synnerheten.

Nu är min nya mobil full med gamla nummer!

Nästan.

När jag kommit till bokstaven P och lagt in "Paulsson" i telefonen tog batterierna i ficklampan slut.

Därför uppmanar jag nu ALLA som tänker ringa eller sms:a mig och vars namn eller smeknamn börjar på Q, R, S, T, U, V, W, X, Y, Z, Å, Ä eller Ö att signera sina meddelanden och samtal. På så vis sparar vi alla (läs jag) både tid och energi.

Tid och energi är det bästa jag vet.

Jag och min nalle.

Prisa gud, min nya mobiltelefon har anlänt!

Min gamla har gått lite på sparlåga den sista tiden. Milt uttryckt. Men bortsett från att jag tvingats logga in med PUK-kod, knapparna inte funkat riktigt som de ska och displayen varit tvungen att belysas med ficklampa för att man ska kunna läsa ett sms har den trots allt utfört mina sista uppmaningar utan att klaga.

Nu återstår bara att, manuellt (eftersom mobiljäveln vägrar låta mig kopiera kontaktlistan från telefonminne till SIM-kort), spara alla inlagda nummer innan jag kan begrava skiten i närmsta soptunna.

Föreställ er gärna hur jag beväpnad med papper, penna och ficklampa attackera min antagonist i en sista strid. Och när ni ändå är i full gång att målar mentala bilder, glöm inte bort de avslutande fyra timmarna när jag knappar in alla gamla namn och nummer i min nya telefon.

Gammal mobil - check!
Ny mobil - check!
Ficklampa med extra batteri - check!
Papper och penna - check!
Två kannor kaffe - check!

Nu kör vi.

Hundtricket.

Idag har Sigge och jag gått vår första promenad tillsammans. Vi har bland annat kissat på minst 35 lyktstolpar, hälsat på en pytteliten och mesig hund som vi lätt skulle nitat samt skällt ut ett jättelångt elakt rör som några arbetare grävde ner i marken. Sigge verkar inte gilla jättelånga rör nåt vidare.

Har ni förresten tänkt på hur roligt det ser ut när promerande hundägare försöker undvika varandra? Så fort vi visade oss i horisonten smet de mötande paren in bakom närmsta buske eller husknut. Ibland tog de till och med en jätteomväg för att slippa möta oss.

Synd att det bara funkar när man har en hund att skylta med.

Tänk vad skönt att slippa alla snokiga gamla klasskamrater som envisas med att fråga vad man gör nuförtiden när man träffas på stan hemma i Växjö.

Jag tror jag får ta med Sigge hem nästa gång.

Kryar på mig.

Jag kan förresten inte vara sjuk nuförtiden utan att tänka på den där reklamen, ni vet.

"Ni tjejer snackar om att föda barn, men har ni någonsin känt hur det känns när en kille är riktigt förkyld?!"

Jag kanske klagar för mycket.

Att vara sjuk är ju inte alltid så dumt. Speciellt inte när man har en egen privat sjuksyster som tar hand om en och fjäskar.

Vinterkräk.

Jag vill bara säga att jag är sjuk.

Sjukt sjuk.

När man var liten och var sjuk fick man alltid välja en serietidning i affären som mamma betalade. Numera får man betala sina serietidningar själv. Och som om inte det vore nog är Kalle Anka inte alls lika rolig nu som då.

Vi hörs när jag hämtat mig.

Ps. Det är fritt fram att tycka hur synd om mig som helst. Ds.