Nu blir det popcorn, film och täcket.

Jag trodde inte det kunde kännas så jobbigt att bli dumpad av någon som man förr eller senare själv hade blivit tvungen att dumpa.

Kan det ha att göra med att hon gjorde det via sms?

Jag tror det.

Kuken också!

Fan! Jag som var så stolt över mitt krångliga tybbedalatankerhogt!

Har just besökt www.mariebergskakelugnsmakeri.se...

Och nu är helgen slut. Som vanligt.

Om man frågar en söt flicka om hennes ålder och hon svarar att hon är 31 så ska man helst undvika frasen "oj, vad gammalt!" som svar.

Bara så ni vet.

Det ligger precis vid slottet. Och vi öppnar 10.00.

Fyra varma mackor, lite fotbollande och ett kärleksvykort senare är jag glad igen.

Imorgon är det premiäröppning på kusincaféet. Och jag ska jobba. Vet egentligen inte alls vad det innebär, men jag har varit på café tidigare. Det ser ganska enkelt ut.

Så härmed uppmanar jag alla som läser detta att komma dit imorgon. Föreståndarinnan yrade något om gratis kaffe med godsaker till. Det, om något, borde väl locka?

Café Notholmen vid Tyresö slott, alltså.

Be there!

Med tre timmars flödesberäkningar på bakfyllan i kroppen.

Jag vet att jag är skyldig er inlägg. Men jag orkar inte. Inte idag.

Har just upptäckt att jag inte fått ett kärleksbrev på hundra år, har en adress som låter som att den tillhör ett behandlingshem, blivit med blåsa på tungan och är kissnödig.

So don't push it.

En jävel på att spela död.

Av någon anledning är det alltid jag som får leka offer.

Jag lever än. Bloggen bara vilat lite.

Imorgon ska jag försöka att sammanfatta helgen. Med motorsågande, Natalia och allt vad det nu innebar.

Måste bara smälta intrycken först.

Winner 1 000 000 Euro.

De två datorerna jag har bloggat från idag har konsekvent vägrat att låta mig kommentera i andras bloggar. Alla konstiga bokstavskombinationer man måste skriva ner för att bevisa att man inte är spam kan inte visas för mig.

Alltså är jag spam.

Det känns lite coolt.

Johan har hittat hit.

Holy hell!

Någon har googlat sig hit med hjälp av ordet...

...SNABELSLIDMUS!

Ljuvligt!

Banana skids borde vara med. Och bio på Näckrosen.

Jag och några ur klassen diskuterade lite idag. Om 80-talet. Så jag tänkte framställa de tre översta placeringarna på vår lista här. Mest för att jag gillar att vara nostalgisk.

Mest 80-tal är:

1. Ugnsbakade, inlagda päronhalvor med After eight i.
2. Astrid Lindgren.
3. Gympapåsar, helst egenhändigt tillverkade.

Det fanns de som menade att runka bulle skulle vara med på listan. Men eftersom jag och två till aldrig vare sig deltagit eller bevittnat denna, högst osmakliga, tävling röstade vi bort förslaget. På 80-talet var jag förmodligen livrädd för allt som hade med sex att göra. Om jag ens visste vad det var.

Om att slå huvudet på spiken. Fast tvärtom.

Jag har verkligen inget kul att skriva om idag, så för att visa hur mycket jag uppskattar att ni faktiskt besöker min sida tänker jag bjuda på en liten historia istället.

Satt på en föreläsning i neurokirurgi idag. Vi fick se röntgenplåtar på en snickare som försökt ta livet av sig genom att sätta bultpistolen mot pannan och skjuta in en 2-tumsspik i huvudet. Mitt mellan ögonen, typ. Och som om det inte fanns någon hejd på hans olycka så överlevde han såklart. Hade missat alla viktiga delar med en halv millimeter. Otur.

När kirurgerna väl dragit ut den där spiken ur huvudet, satt ett plåster i pannan på honom och han vaknade var han helt plöstligt jättelycklig. Allt det där hemska som fick honom att önska livet ur sig själv var som bortblåst. Det visade sig att han hade lyckats skjuta sönder den del av hjärnan där all ångest och sånt tjafs sitter. Så nu är han glad igen.

Livs levande. Och glad.

Tyckte det var lite fint.

(Den här bloggen är inte till för att vara fin. Men hellre fin är inget alls.)

Jag är faktiskt väldigt påhittig om kvällarna.

Om man googlar på mitt namn (vilket oroväckande många börjat göra och därmed tvingar mig att testa) kan man lätt tro att det enda jag gör om dagarna är att skriva blogginlägg och bli utvisad i innebandy.

Så är det naturligtvis inte.

Jag lagar mat, tränar, går lite i skolan och vilar en hel del också.

Ibland kan jag stå lutad mot väggen och ändå pricka!

I lördags var det inflyttningsfest hos syrran och hennes kille. När vi kommer in i handlingarna står kusin Jens i köket och berättar om en bok han bläddrat i. En bok där svenska folket biktar sig. Berättar om alla sjuka saker de gör i smyg och sådär. Skulle tydligen vara sjukt rolig. Jens ger också ett exempel.

- Det är liksom en kille som skriver och erkänner att han brukar backa samtidigt som han kissar på offentliga toaletter bara för att se hur långt ifrån han kan stå utan att missa.

Alla i närheten skrattar hjärtligt åt bilden som dyker upp framför deras ögon.

Alla utom undertecknad.

- Eh, va. Gör inte ni också det?

"Vår son är en god och fin människa..." - Ur Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Eftersom jag förmodligen inte kommer att blogga något förrän tidigast söndag kväll så tänker jag vara snäll. Att gå i väntans tider är påfrestande, sägs det. Så..

...här kommer lösningen på gåtan om Petters liv:

1. Jag har eldat upp en kompis lillasysters dockhus med hjälp av lite bensin och ett förstoringsglas.

Falskt! Hur skulle det se ut?! "Hörru Peter, ska vi vara elaka mot din söta och genomsnälla lillasyster och elda upp hennes dockhus med bensin och förstoringsglas? Vore ju skitkul och det skulle göra henne såååå ledsen. Snälla?". Nej, alltså. Jag är ond. Men inte så ond.

(Lite lurigt av mig att sätta det falska påståendet först, va? Jag tycker det.)

2. Jag drack min första gammeldansk och åt en levande abborre innan jag var fem år fyllda.

Sant! Eftersom jag har begåvats med världens sämsta minne litar jag helt och fullt på de historier och skrönor som vandrar över Smålands steniga åkrar gällande min barndom. Så säger pappa att jag svepte hans fyra gammeldansk när han för en sekund vände blicken från sin knappt krypkunnige son, och säger pappa att jag utan att tveka stack ner handen i spannen med nyfångade, levande abborrar för att med entusiastisk min bita huvudet av den i min hand sprattlande stackaren, då är det så.

Hur det smakade?

Fråga pappa.

3. Jag klättrade en gång upp på ett gigantiskt fornminne och skrek "fårafitta!" så högt jag kunde till jag blev hes.

Sant! Men jag var inte ensam. Jag lovar. Kusinerna och systrarna var minst lika delaktiga. Syftet med påhittet är ännu oklart, men kul var det. Åtminstone fram till vi mötte Kristina Steen på vägen hem och hon spände ögonen i oss och frågade om det var vi som skrikit de där hemska sakerna över hela samhället. Självklart blånekade vi i kör. Kusinerna Bjärbo är goda och fina människor. Utåt sett.

4. Min första riktiga fylla uppkom efter att jag druckit ouzo med schamposmak och avslutades med att jag låg på marken och åt gräs och beundrade stjärnorna.

Sant! Jag gick i sjuan. Körde moppe. Och tillbringade helgerna på diverse badstränder runt om i Kronobergs län i syfte att bli full på vad som helst. Första gången var vad som helst ouzo som jag och min storasyster smugglat in i landet i slarvigt diskade schampoflaskor efter en gemytlig och lugn vecka i Grekland med familjen. Spriten bubblade när jag klämde på responsflaskan och styrde ner strålen i plastmuggen. Och den smakade därefter. Och lägger ni ihop gräsätandet och studerandet av en klar stjärnhimmel över Jäts vandaliserade badplats förstår ni att det var en lyckad kväll.

5. Jag avbröt en gång en dejt med ursäkten "jag är ledsen, men jag känner mig inte så bra" för att sedan gå raka vägen till nästa dejt.

Sant! Men innan ni börjar kasta saker på mig måste jag få en chans att försvara mig. Dejt nummer ett var jättetråkig. Självupptagen, snål och med dålig andedräkt. Så när söta och trevliga nummer två (jag väljer att hålla det här på en anonym nivå, för alla inblandade parters skull) smsade och frågade om jag inte ville följa med och dricka ett glas vin på något mysigt ställe behövde jag inte tänka två gånger. Ursäkten är kanske lite halvdålig, men jag var desperat. Det fanns ingen tid att förlora. Och teoretiskt sett så mådde jag ju faktiskt inte bra av att befinna mig där jag var just då. Så jag ljög inte heller. Snällt va?

För vissa blir det svårt, för Lisa blir det lätt.

Okej, det är ett billigt trick att knycka en lista från någon annan utan att ha blivit utmanad (som det av någon oförklarlig anledning heter i bloggvärlden) men det struntar jag i. Jag vill ha listan i min blogg. Och då blir det så.

Ni vet säkert hur det går till vid det här laget. Jag ger er fem påståenden om mig, fyra av dem är sanna och ett är falskt. Ni ska lista ut vilket det påhittade är. Lätt som plätt.

Nu börjar vi.

1. Jag har eldat upp en kompis lillasysters dockhus med hjälp av lite bensin och ett förstoringsglas.
2. Jag drack min första gammeldansk och åt en levande abborre innan jag var fem år fyllda.
3. Jag klättrade en gång upp på ett gigantiskt fornminne och skrek "fårafitta!" så högt jag kunde till jag blev hes.
4. Min första riktiga fylla uppkom efter att jag druckit ouzo med schamposmak och avslutades med att jag låg på marken och åt gräs och beundrade stjärnorna.
5. Jag avbröt en gång en dejt med ursäkten "jag är ledsen, men jag känner mig inte så bra" för att sedan gå raka vägen till nästa dejt.

Så, nu kan ni börja gissa.

HIT ME!

Mord i sinnet.

Till den uthållige snickaren som tyckte det var en bra idé att låta världens största och mest högljudda slagborr dåna utanför mitt fönster mellan 07.00 och 10.00 i morse när jag hade sovmorgon:

Det var det inte.

Man ska vara ärlig.

Och skolan är igång igen. Slut på julskinkamackor till frukost, familjesamling kring spelbordet varje kväll och festturnéer landet runt. Välkommen tillbaka proteindrinkar, maratonpingis och kvällbloggande i bibblan. Det låter tråkigt, men jag trivs faktiskt rätt bra här också.

Vi har ägnat tre dagar åt trafikolyckor. Inte riktiga, förstås. Men nästan.

Det har klippts av biltak, krossats rutor, burits bårar med skadade människor på. Blod här och benpipor där. Glassplitter och bucklig plåt. Det är roliga övningar. Inte så otäcka som det låter. Mer spännande. Men det finns en sak som gör mig svag.

Barn.

När bilbarnstolar, små dockor och barnskrik är i närheten vill jag inte vara med och leka. Då är det inte roligt längre.

Och för första gången under utbildningen är jag riktigt rädd.

Get the fuck out of here!

Idag är jag sjuk. Och för några dagar sen köpte jag dvd-boxen med alla Snuten i Hollywood-filmerna.

Jag kan mycket väl vara synsk.

Ja men då förstår jag...

Har just kommit tillbaka till Stockholm efter att ha hantverkat en helg i Daniels nya lägenhet i Helsingborg. Att andas in målarfärg tre dagar i sträck och samtidigt konsumera rikliga mängder alkohol och kaffe kan inte vara hälsosamt. Men jävligt kul.

Daniel (från toaletten): -Jag var på företagsfest för ett tag sen. Där var det en jävel som sa "så att säga" hela tiden. Med G. Inte "Så att säja", alltså. Utan säGa.

Jag (smått ointresserad): -Jaha. Dödade ni honom då?

Daniel igen: -Nä, han var säkert 54 år.

Och så lite gröna prickar på det. Sådärja. Asasnyggt!

Igår hade jag en liten stund över. Familjen jobbade. Jag var trött på att dansa till Bee-gees framför spegeln. Ingen fotboll på tv. Och inga roliga kattungar eller bebisar att leka med. Så jag tog till ett gammalt barndomsknep.

Jag ritade lite.

Mammas skrivbord är fullt med färggranna papper, saxar, blyertspennor, tuschpennor, kritor i alla färger, suddgummin. You name it. Allt en 25-åring behöver när han ska roa sig lite finns där.

Det blev pojkar som dansade och jublade framför en tv. Flickor som brände EU-böcker på bål. En dalahäst. Och ett strykjärnsminskollage. Efter ungefär en timme kände jag mig färdig. Bokstavligt talat.

Undrar om Picasso och Dalí och de andra pojkarna också fick träningsvärk av att rita...

Det är borta nu! Jag lovar!

Okej, inläggen har väl inte varit jätteintressanta och roliga. Men jag tycker ändå det är alamerande att gränsen är så tydlig i antalet besök i min blogg om man jämför tiden FÖRE och EFTER kortet på mig i mammas löshår.

Björnen sover inte längre!

Här har jag gått omkring och stånkat och stönat över att det inte händer något kul att skriva om i min blogg, och så visar det sig att det bara beror på att jag sovit mig igenom hela min semester!

Idag har jag för första gången på två veckor ställt väckarklockan och gått upp i normal tid. Jag har druckit kaffe och ätit frukost (relativt) tidigt och tagit på mig jeans. Och som det har betalat sig!

Plötsligt sjunger jag som aldrig för i morgonduschen. Gör elaka grimaser åt de söta och oskyldiga katterna när jag Brolin-piruettar förbi dem på min väg mot morgontidningen. Och jag har till och med lekt med ljus! (Vilket för en brandmansstudent är ungefär som att präst-Sam skulle sätta sig och bajsa på altarringen).

För att sammanfatta:

Det är som att fira nyår en onsdagmorgon, fast utan påverkan av sprit och provocerande gäster.