Alla ska vi en gång dö. Men...

Då var det dags.

Efter noga övervägande har jag beslutat att byta namn på min blogg. Anledningen är en. Tybbe Däla är ett inte så smickrande smeknamn på en livsfarlig, jättestark och högst autentisk person från Småland. När jag senast googlade på detta namn dök mitt eget ansikte upp på skärmen.

Petter = Tybbe Däla = Inget jag trivs med.

Så för att klara livhanken behövs ett byte. Och det är här ni kommer in i bilden, kära vänner. Ni måste hjälpa mig att komma på ett nytt namn. Jag väljer omsorgsfullt bland alla tänkbara och otänkbara förslag. Allt duger.

Så...hit me!

Själv är bäste dräng.

Installerad i mitt studentrum nu.

Det som en gång såg ut som ett liiiiitet hotellrum ser nu ut som ett liiiiitet hotellrum med en stereo och lite IKEA i. Betydligt bättre.
Nya testamentet finns och jag ger mig tusan på att jag kommer få en chokladbit på kudden med jämna mellanrum också. Annars fixar jag det själv. Geisha vore gott. Eller Skotte.

Eftersom min utbildning inte börjar förrän på måndag och resten av klassen flyttar hit i helgen har mina enda kontakter hittills varit:

-En utflyttande rumsgranne med cykelhjälm på hatthyllan och gråa y-frontkalsonger på badrumsgolvet. Annars trevlig.
-En översocial men gullig städerska.
-En norrlänsk student som heter John och pratar skitroligt och läser till skortstensfejare, jo men visst.

Själv håller jag mig på mitt rum, i min säng, med mitt kaffe och min glass med chokladbitar i och min lilla tv och mina Vänner-dvder. Ska förresten köpa en bordsantenn till min boxer idag så jag slipper vara utan Premier League på Canal+ under dessa två år.

Skolstarten närmar sig.

Let's get ready to rumble!

Isak, var är du?

Uppflyttad och nollåtta. Coolt.

Tog tåget upp med tusen väskor. Också coolt.

Apropå det här med tåg, förresten.
Senast jag var i Stockholm hos min kära syster åkte jag på räls hem. Som vanligt. Jag satt på min plats och läste min bok. Köpte aftonbladet och kaffe i restaurangvagnen och försökte sova lite. Plötsligt rycker någon mig i armen och halvväcker mig ur min halvsömn.

-Hej! Vad heter du? Jag heter Isak och jag är femochetthalvt år.

Pojken som står bredvid mig har kritvitt hår, stora ögon och en bok under armen. Och han ser glad ut. Innan jag hinner svara sitter Isak på sätet bredvid mig med boken i knät och tittar pillimariskt på mig.

-Vill du läsa för mig om monstret i garderoben? Snälla, snälla, läs för mig!

Okej. Jag börjar läsa.

Det tar ungefär tre rader innan Isak börjar skratta det högsta han kan. Monstret i garderoben är tydligen en rolig bok. På andra sidan mittgången sitter fyra kvinnor i 30-årsåldern och småfnissar lite generat åt min inlevelse i läsningen och åt Isaks ohämmade skratt.

-Nu ska vi pyssla. Jag har en egen pysselbok med Bamse i.

Isak sliter ifrån mig boken och springer iväg till sina föräldrar en bit fram i vagnen. De ler mot mig mellan sätena och säger till Isak att han kanske borde fråga den snälla killen om han verkligen vill läsa och pyssla med honom. Isak springer tillbaka till mig, hoppar upp på sin plats och letar upp "finn fem fel" i boken, frågar mig lydigt om jag verkligen vill pyssla och sätter sen igång innan jag ens hinner fundera över mitt svar. Men det spelar ingen roll. Jag vill inget hellre än att pyssla med min nya kompis.
Hela vägen hem sitter vi och pysslar och knepar och knåpar. Isak berättar om Petter och hans fyra getter och Isak skrattar och jag skrattar och hela tågvagnen skrattar åt oss.
När vi är framme i Alvesta och jag ska kliva av får jag världens längsta kram av Isak. Sen säger vi hej då.

Varje gång jag åker tåg sedan dess sitter och jag väntar på en ny Isak. Alla småbarnsmammor hjälper jag med tunga väskor. Jag ler mot barnen och mammorna och är Jesus själv.

Och varje tågresa utan resultat är en stor besvikelse.

Snälla, gode gud. Jag vill ha en egen Isak.

Prisa gud!

Vad säger ni nu då?!














Ända sedan jag såg videon till "Snook, svett och tårar" har jag varit kär. Det måste vara en fysisk omöjlighet att träffa så rätt när det gäller jackor!
Det gick så långt att jag satte mig på flyget upp till min storastyster i Stockholm och begärde att vi skulle gå ut på stan och leta Snook-kläder.
Vi laddade ner videon till låten på syster Lisas dator och satt och granskade sömmar, knappar och snitt. Ingående.
Planen var sedan att åka in till stan och gå in i första bästa butik som såg ut att vara i närheten gällande design. Sen skulle vi slå till.

-Upp med händerna och hit med Snook-kläderna, annars skriker vi högt!

Typ.

Nu gick det inte så bra, tyvärr. Vi hittade inget som var i närheten.

Men...

...så idag, som en skänk från ovan, hittar jag det. Webbpalatset!
Där finns bilder, återförsäljningsställen, kontakter och allt!

Har redan köpt en tågbiljett till Stockholm och åker imorgon bitti.

Hit med Snook-kläderna, annars skriker jag!

Tybbe tänker mode.

Jag kan inte säga det på något bättre sätt.

Granen är pyntad.

Värsta julafton!

Nu är jag längst in i garderoben och flyttar ut.

När jag grävde djupt i fickorna på min gamla vinterjacka hittade jag:

- Ett paket tuggummi.
- Min sedan i jul saknade "Best of the boybands"-skiva.
- Två kondomer med olika smak och doft.
- En sporadiskt använd dagbok i miniatyrformat.
- 580 kronor.

Senare ikväll ska jag leta fram ett vitrinskåp, en hörnsoffa och några trisslotter bakom min handdukshållare.

Det är kul att flytta!

Inte utan min blogg.

Det här med att flytta, alltså.

Var i hela friden kommer alla grejor ifrån? Överallt finns det kläder och prylar. Överallt!

Jag måste vara södra Sveriges värsta shoppoholic.

Flyttlådor och klädhögar i hela lägenheten. Stora och små böcker i staplar, viktiga och oviktiga cd-skivor, fina och fula skjortor. Allt ska sorteras. Jag ska tågflytta och måste prioritera.
Redan idag skickar jag upp min lillasyster med den första väskan fullproppad med högtalare, mera kläder, skivor, skor och sladdar. Om hon inte förvandlats till packåsna under natten (vilket skulle vara hemskt sorgligt på en så fin flicka) kommer hon att få problem. Väskan väger bly.
Och mitt i allt pickande och packande slår det mig.

Jag kommer att leva utan min dator på obestämd tid. Åtminstone utan internet-anslutning. Hur går det då med min kära brunrosa blogg?

For fuck sake! (Med tillhörande Ljungberg-gest.)

Jag måste finna en lösning. Och det nu.

Håkan Mildinho.

Jag visste det.

Den dagen då Paul Scoles störtdök med alla 20 dobbarna först in i Håkan Milds revben hände något med mannen i kritvit pottfrisyr.

Titta bara. Vilken paparazzivideo.

Wrroooouuumm!!!!!!

Och fort gick det.

Ner till Kristianstad, full gas, tvärnit så fort en hastighetskamera visade sig i horisonten, parkera, in och byta om, pissa i mugg, cykla cykla cykla, andas lugnt, blodtryck, cykla cykla cykla, blodtryck igen, cykla till du dör, sluta cykla, andas lugnt, ligg och vila, kolla puls, duscha, byt om, skaka hand med läkaren, ut i bilen, full gas, hem från Kristianstad, kexchoklad på vägen, hastighetskamera, tvärnit, full gas igen, hemma.

Och hela tiden sjunger du "The greatest love of all" så att rutorna nästan spricker i pappas bil.

En Whitney på stereoider, typ.

Så går ett arbets-EKG till.

Alla röster ropar Öster!

Det kan knappast ha undgått någon här inne att jag gillar fotboll. Mest av allt gillar jag röda lag. Som Ingelstad och Arsenal.

Och som Öster.

Igår var jag på Vallen igen. (Vi trogna fans svänger oss med denna kortform av det egentliga Värendsvallen.)
Normalt sett går man därifrån och svär ramsor och sparkar på stenar hela vägen hem. Men nu har något hänt. Öster spelar fotboll igen.
De har fått en ung, långsmal målvakt som räddar bollarna istället för att kasta in dem i eget mål titt som tätt. Och med en tre äpplen hög Paolo på innermittfältet och den med högt uppdragna knän galet fort springande Bennett på topp går det bra. Mycket bra.
Ändå är man inte lugn även om de leder med 100 - 0 och det bara är en minut kvar. Öster brukar alltid lyckas klanta till det och tappa poängen i slutet.
Man sliter sitt hår, hoppar upp och ner i de blåröda plaststolarna och svär tyst åt domarjäveln vid varje avblåsning i 90 minuter plus tillägg. Och det känns som att jag blir ungefär 10 år äldre för varje match jag ser dem spela.

Jag är alltså en bit över 1700 år vid det här laget.

När Ingemar Teever (Ja, faktiskt, han heter Ingemar!) nickade in 1-0 mot IFK Göteborg igår blev jag sådär omåttligt spralligt glad att jag blev tvungan att handla godis för 60 kronor i kiosken. Bara för att avreagera mig. Och när Göteborg kvitterade bet jag ihop käkarna så hårt att det gjorde ont. Jävligt ont.

Fotboll är det bästa och det sämsta jag vet.

På samma gång.

Mode är mode.

Efter att ha seglat runt bland ungefär tusen olika bloggar de senaste dagarna har jag konstaterat att det finns en typ av bloggar som är snyggare än alla andra. Modebloggarna.
Det är lite som att jämföra vanligt bundna, stela böcker med färgsprakande, frestande pocketböcker.

Jag funderar på att kasta in lite klockor, slitna jeans och handväskor i min blogg också. Bara för att pynta granen lite.

Var beredda!

Alla goda ting är fyra.

Jag blev visst utmanad av min syster för ett tag sen, och vill inte missa tillfället att ha en lista i min blogg. Det har jag så sällan.


Fyra arbeten jag haft i mitt liv: Har nyligen avslutat min karriär som hissmontör. Det var ungefär första gången jag höll i en skruvmejsel. Sen har jag varit en av landets främsta (enligt mig själv, såklart) truckförare på ett ICA-lager. Innan dess utsåg jag mig själv till chef i spelhörnan på Calle Johanssons i Ingelstad. Som avslutning tvingas jag nog nämna ett par vikariat som gräsklipparförare hos mormor, de gånger mina betydligt mindre lata kusiner från Sigtuna inte var på besök och knyckte alla såna jobb.

Fyra filmer jag kan se om och om igen: Saturday Night Fever, Love actually, VM-krönikan -94 och Fight club. Egentligen kunde alla filmer med Brad hamna här, men det skulle bli så förutsägbart och fjolligt. Jag nöjer mig med Fight club, som jag dessutom kände igen mig i när jag såg den första gången.

Fyra städer jag bott i: Växjö och Karlskrona är städer, helt klart. Sen får jag nog fylla ut med Ingelstad (namnet försvarar valet) och Säljeryd (som egentligen bara är några väl utspridda hus). Väntar jag ett par dagar kan jag byta Säljeryd mot Stockholm. Men man får inte fuska.

Fyra tv-serier jag gärna ser: Jag är extremt orginell. Eller inte. Vänner och Scrubs. De står nog med på de flestas listor. Och fotbollsmåndag är en fin start på veckan. I alla fall så länge Öster är fortfarande finns med i svensk fotbolls finrum. Höjdpunkten på veckan är dock, helt utan konkurrens, Hegerfors lördag. Jag kan riktigt känna doften av liniment, svett och gräs. Och jag har till och med börjat skrika "fuck off!" och göra Ljungberg-gester i min vita Klippan.

Fyra ställen jag vill åka till: New York, Kanada (igen), Vietnam och Örnsköldsvik.

Fyra webbsidor jag besöker dagligen: www.ingelstadik.nu, www.aftonbladet.se, www.hotmail.com och så den här sidan förstås. Det var allt.

Fyra favoriträtter: Hmmm... Allt utan lever, lime, skolmatsalens flytande spenat och...och...kroppkakor! Jag kom på fyra saker jag hatar. Allt annat är favoriter. Mat är det bästa jag vet!

Fyra ställen där jag trivs: I min säng, på landet hos mamma och pappa bland gruset, tomaterna, gångarna, vattnet, vinet och grannarna, på stranden och på vilken fotbollsplan som helst. Helst svettig, smutsig och med en boll vid fötterna.

Eternal sunshine on the spotless mind.

Äntligen såg jag den. Filmen som jag velat se så många gånger. Den där Jim Carrey inte är Jim Carrey utan seriös. Och som han var det. Allt jag går omkring och tänker att jag måste göra denna veckan var liksom som bortblåst i drygt en och en halv timme. Packa flyttlådor, träna, ringa en massa samtal, säga upp el och bredband, arbets-EKG, all gone.

Memory erased.

Det var en konstig film. En konstig men vacker. En vacker men svår. En svår men varm. En varm men kall. En kall men underbar film.

Det kan ha varit vinet. Jag är inte säker.

Men jag grät.

Människor som blir kära på film blir alltid mycket kärare än i verkligheten. Och vackrare.
Och de olyckliga blir olyckligare.
Filmer som innehåller allt det där blir fina filmer.

Joel Barish och Clementine Kruczynski.

Tack för ikväll.

Som kräm, alltså.

Det finns människor som skränar, gastar, pratar för högt, syns överallt och märks. Och så finns det de som inte gör det. Som Björn.

Björn smyger omkring och pratar lite med sig själv, nästan tyst, och iakttar sina vänner. Björn gillar tyst.

En morgon, efter en festkväll, var alla lite sådär lagom skittrötta, halvsovande, ångestfyllda som man är en sån morgon.

Alla utom Björn.

Han gick till kylen och hämtade en kall öl. Slog sig ner i soffan mellan två knappt levande kompisar och tog en stor klunk. Sen tittade förtjust på ölflaskan och sa till sig själv.

-Oh, det var gott. Det var så gott som kräm. Och kräm som är så jävla gott!

Ibland kan inte ens Björn vara tyst.

Haffa, haffa.

"Ända sen år ett,
det vatt på så sätt,
vill bara må fett,
fast det kan gå snett.

Om du haffar fel grej,
tafsar på fel tjej,
du får en box mot dej,
fan é det mé dej?

Skippa vevandet,
vi kan dela,
det är svåra tider,
låt oss leva."

Om man sitter och sjunger med i texter som denna och ställer sig upp och gastar "Det är bara haffa haffa!" när refrängen kommer så vet man i alla fall en sak säkert.

Imorgon är det sista dagen på jobbet.

Träningsläger på Tingsvägen.

I takt med att flytten närmar sig ökar jag så sakteliga intensiteten i min träning.
Jag ska bli en riktig nollåtta och jag vågar inget annat.

Kvällens tre ämnen som ska ge mig en knuff i rätt riktning i jakten på den efterlängtade stockholmsstajlen är i tur och ordning:

1. Stockholmsdusch.
2. Sushi.
3. Snook.

Jag har letat reda på den bästa av Växjös båda sushirestauranger och ska beställa mat därifrån.
Sen cyklar jag hem och lyssnar på min nya Snook-skiva och försöker lära mig uttala R:en på samma sätt som Snook-killarna. Mina smålänska R låter mest som en klökning och de måste bli ett minne blott. Annars kommer ingen fatta något.
Men först av allt ska jag stockholmsduscha mig. Min toalett är egentligen lika stor som mitt sovrum, men om jag sitter på toalettstolen med knäna uppdragna under hakan och låtsas att det är skittrångt och bökigt så kommer jag nog tillräckligt nära för att det ska anses som nyttig träning.

Ingenting åt slumpen, gott folk.

Trrrr(rrrullande)ånga jäääla skiiitdusch, here I come, asså!

Jag är kär...

...i en dröm.

Inatt låg jag i min säng och drömde. Och kärade ner mig.

Det började med en konstigt och strulig dejt (allt i drömmar blir konstigt och struligt, alltid) och slutade med en sån där eftertext som bra filmer har. "Ett år senare gifte de sig och levde lyckliga i alla sina dagar", typ.
Jag vaknade till och med runt fem i morse och bad till gud om att det skulle vara sant, innan jag somnade om och drömde vidare om Henne.

Hon var så söt!

Inte filmstjärnesöt utan jagharvärldensbästapojkvänochjagärsååååålyckligsöt. En sån jag blir alldeles snurrig av bara hon tittar på mig. En enkel tjej i jeans och grått linne.
Och allt var så fint.

Jag kommer att sakna henne på jobbet idag.

The final countdown.

Det börjar närma sig.
Om ganska exakt två veckor har jag flyttat till Stockholm.
Nedräkningen har börjat.

Idag var min sista måndag på jobbet. Skönt.
Imorgon blir min sista tisdag. Och därmed min sista skruvbeställning i verkstaden.
På torsdag är det sista chansen att äta ärtsoppa på Matkällaren, och den tänker jag inte ta. Ärtsoppa är blä!
Och fredag blir min sista fredag på jobbet. Det känns mindre bra. Fredagar är roliga på jobbet. Speciellt när klockan närmar sig kvart över fyra och man börjar bli skuttig i benen och tycker att Shakiras låt "Hips dont lie" faktiskt har tagit sig lite på sista tiden.

Det har den inte. Bara på fredagar.

Jag kommer sakna mitt tråkiga jobb.

Men aldrig mer än liiiiiiiite.

Dagen efter.

Igår låg tillbringade jag hela, och då menar jag HELA, min dag i soffan framför min (okej då, mammas) tv.
Jag gjorde endast små utflykter till toaletten och köket med jämna mellanrum. Allt för vätskebalansens skull.
Det är skönt med lite dagen efter ibland.

Hur var det farbror Melker sa, denna dagen - ett liv?

Fortsåinuttahelvitti!

Jag ligger halvsovande i soffan och lyssnar på referaten från marathonloppet i EM.

"...och då har de avverkat första milen på knappt 31 minuter."

Say what?!

På 31 minuter hinner jag inte ens läsa ut Sportbladet.

Kan ingen tala om för dem att de ska springa tre mil till?

Äntligen!

Idag är dagen D.
D som i comeback.

Efter tre månader utan matcher ska jag äntligen få spela fotboll igen!
Låret är helt, foten hudfärgad igen och smalbenet lagom svullet.
Jag drömde till och med om en frisparksvariant i natt som jag tänker testa om läge bjuds.
Wiiiiii!

Under semestern var jag i en kompis sommarstuga i Halmstad och efter två timmars ensamt sparkande på en boll med svetten yrande omkring mig chockade jag mina vänner med ett kallt konstaterande.
Jag är hellre utan sex resten av livet än att aldrig mer få kicka med en fotboll.

Fotboll är bättre än sex. Tvivels utan.

Uppladdningen har bestått av tre osötade smörgåsar med ost, skinka och korv på, ett stort glas juice, tre liter vatten, en låååång dusch och ett avsnitt Pippi Långstrump på svt.

Röda mattan ligger utrullad för mina fötter.

Hoppas den tål skruvdobbar.

Ändrade planer.

Ikväll ska jag träna fotboll. Egentligen.
Men eftersom halva yttermittfältet är bortrest, resten av det bor i Ingelstad, en bångstyrig ytterback kört i förväg, vår långa, skallig mittback inte hittat någon barnvakt och förstemålvaktens bil är i verkstaden efter en incident utanför Willys kan jag inte komma ut till träningen.

Ingen bil, ingen träning.

Jag får helt enkelt försöka nöja mig med en ganska behaglig Klippan-soffa, tresteg, 200-metersfinal, kaffe och smörgåsar (välbalanserade, såklart!), damdiskusar, en massa smala män i korta shorts och Jacob Hårds knastriga röst hela kvällen istället.

Det är inte fel det heller.

Och du...

...snart börjar Premier League igen.

Länge leve tv-sport!

Mamma, säg till honom!

Är det ni eller jag som ska ringa Patrik Kristiansson på kommentatorsläktaren och tala om för honom att det inte heter upp-och-ner-på?
Jag slår vad om att han säger ingentingen också.

Jag blir tokig!

Dagens I-landsproblem.

Jag älskar att få sms!
Ett litet pip i fickan och jag skiner upp som en sol.

Alla skriver olika.

Mina kompisar använder en massa smajlisar.
En del svarar direkt, andra efter tre dagar.
Systrarna skriver långa, roliga sms med korta, väl utvalda, ord.
Och min mamma har blivit ganska duktig på att skriva sms. Förr fick man stjärnor istället för punkter, A och O istället för Ä och Ö och ALLA BOKSTAVER VAR STORA* Nu skriver hon helt begripligt.
Det är kul med alla olika sms-kulturer.

Men en sak blir jag inte klok på.

Om man avslutar ett sms med "Kram!", innebär det då att man inte vill fortsätta konversationen?
Jag tolkar det så.

Igår skrev jag ett hej-hur-mår-du-det-var-länge-sen-vi-hördes-sms till en kompis.
Hon svarade att hon mår utmärkt, sitter på jobbet och längtar efter ett bad. Ska hem och träna istället. Hur är det själv? Kram!
Jag svarade givetvis på hur det var med mig. Sen frågade jag vad hon jobbar med i sommar utan att avsluta med någon kram. Jag ville ju fortsätta prata.
Hon svarade direkt och avslutade med en ny kram, vilket jag tolkade som att hon inte ville skriva mer.
Jag skickade ett kort svar med "Kram!" som avslutning.

Over and out. Trodde jag.

Två minuter senare får jag ett "Vad hittar du själv på i sommar? Kram!" tillbaka.

Har jag missuppfattat allt? Ska man avsluta alla sina sms med "Kram!" för att inte betraktas som otrevlig? Eller tycker hon bara väldigt mycket om att kramas?

Ur filmen Platespotting.

Scen 118: I bilen, på väg hem från jobbet.

Tystnad.

Tagning.


Petter: -Vad ska du ha för nummer, Mange?
Magnus: -056.
Petter, med ett leende på läpparna: -Den åkte just förbi.
Erik, från baksätet: -Hahahahaha! Sopa!
Magnus, smått irriterad: -Vad ska du själv ha då?
Erik: -051.
Magnus, omåttligt nöjd: -Ha! Den körde förbi för en minut sen ungefär.
Erik, med förvivlad röst: -Fan! Säg den glädje som varar nån jävla gång!!!

To be continued...

ABC - med snopp på.

När jag var en liten parvel gick jag i 6-årsskola. Eller lekis kallades det kanske.
Man fick spela hur mycket bandy som helst och äta kräm. Hela dagarna om man ville.
Det var roligt där.

En dag bestämde jag och mina två kompisar Johan och Mattias oss för att jag det ÄNNU roligare.

Vi smusslade ner varsin blyertspenna i fickan och smög in på toaletten med Lennart Hellsings gamla barnbok "ABC" under armen.

Innehållet i boken är enkelt. En massa långsmala gubbar lär ut alfabetet genom att själva, med sina utsträckta ben och böjda armar och ditten och datten, formera sig som bokstäver. Kort och gott, ett paradis för blyertsbeväpnade sexåringar i kiss- och bajsåldern.

Vi började rita.

En snopp på gubben K och stora bröst på Mr B. Herr Q blev av bara några streck världens mest välhängde bokstav. Ni förstår principen.
När vi efter en evighet till slut kände oss nöjda med vad vi åstadkommit låste vi upp dörren och smög ut. Rakt i famnen på våra fröknar Micke och André.

Sen fick vi ägna eftermiddagen åt att sudda ut jättekukar ur en barnbok.

Högröda i ansiktet.