Vänta lite här nu...

Någonting har hänt. Plötslig skiner solen på mig. In genom tågfönstret där jag sitter i bistrovagnen och tycker att SJ:s hutlöst dyra minismörgås med torr ost är värd varenda krona. Och idag dricker jag upp hela koppen kaffe. Bara för att. Solen skiner på mig, alla låtar i min mp3-spelare är underbara och jag tycker till och med att den lilla snoriga killen som slår i mitt knä när han går förbi passar riktigt bra i sin halvmeterslånga synthfläta.

För er som inte kan läsa mellan raderna:

Jag mår väldigt bra just nu.

Om att ligga i fosterställning i duschen och gråta.

Många som tränar hårt drivs av den härliga känslan som infinner sig när man avslutat sitt gympass, sin löprunda eller den vardagliga milen på cykeln. Ni vet, känslan av att kunna sjunka ner i tv-soffan med gott samvete och känna att man varit nyttig. Alla vet det. Tränar man hårt kan man njuta efteråt.

Jag vet det också.

Men idag har jag dragit det hela ett steg längre. Och visst, jag har lärt mig saker av det också.

Tränar man ÄNNU hårdare är det inte skönt efteråt.

Då gör det bara ont.

Omfattning: 3-4 veckors arbete. Deadline: imorgon.

Ljuvliga måndag!

Jag skulle väldigt gärna ge er en detaljerad beskrivning av min helg, med allt kanotpaddlande, drinkbeställande och söndagsmys som den innebar, men eftersom jag (förmodligen fortfarande påverkad av sprit och kärlek) helt oförklarligt har tagit på mig att hitta på en alldeles egen kommun och skriva ett handlingsprogram för skydd mot olyckor i denna låtsaskommun får det bli en annan dag.

Skolarbete före allt*.


*(med ett till synes oändligt antal undantag).

Amigo

Fastnade framför världens roligaste barnprogram Amigo imorse (igen). Kan inte nog belysa min upprördhet över att det inte fanns liknande barnprogram när jag var liten. Visst, Björnes magasin i all ära, men vad är en seg björn som äter sig hög på pepparkakor med en ful jäkla trähund som inte kan prata mot Amigo? Inte mycket.

Amigo är lite som 24 karat, fast för barn. Det händer saker hela tiden. Programledaren skriker och hoppar och dansar och kallar de tävlande för "förjäkla goa unge" och sånt. Och så ljuger han för dem och ställer omöjliga frågor om antika vaser som inte ens Knut Knutsson från Antikrundan skulle kunna svara på.

Amigo är genialt.

Ränka med att jag och Fredrik sitter som klistrade nästa vecka igen...

En shopaholic pustar ut.

Nu har jag ÄNTLIGEN lyckats undanröja berget med ovikt tvätt i min säng, staplat kläderna i prydliga högar och stuvat in dem i min minimala studentrumsgarderob. Hade jag köpt den där gröna tröjan jag tittade på häromdagen så hade jag förmodligen fått börja leta efter alternativa förvaringsutrymmen, men nu gick det vägen. Och med hjälp av en väl avvägd hopptackling kunde jag till och med stänga garderobsdörrarna.

Helgen kan börja.

Igen.

Långhelg!

Ikväll står det volleybollturnering, bastubad och öl på schemat. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i att vare sig spela volleyboll eller basta.

Men öl gillar jag.

Han tänkte åtminstone efter en stund.

Kvällsmål framför Seinfeld i afton och Linus och jag sitter och småpratar lite.

-Ska du med på festen på lördag, Petter? Eller Fredrik. Nej fan, Petter är det ju!

-Nu får du väl ändå ta och lära dig vem som är Fredrik och vem som är Petter. Du säger ju fel hela tiden! Jag vet inte vem av oss två som ska ta mest illa upp egentligen.

Då tittar Fredrik upp från sin temugg en bit bort:

-Det är nog fan jag, tror jag.

Kan man tävla i att samla på frimärken?

Av mina tio senaste inlägg i den här bloggen har... hmmm... tio haft en eller flera anknytningar till idrott/sport/tävling av något slag.

Lars Petter Martin Bjärbo, skärpning!

Någon som vet vad jag ska ägna mig åt istället?

Vad sa du att du gjorde, sa du?!

Satt igår och förbannade människor som lägger mer energi på att hata än att älska. Konstiga människor. De åker tvärs över landet för att få skrika lite om hur mycket de hatar Göteborg, och glömmer förmodligen i allt sitt hat bort att heja lite på AIK också. Konstigt.

Anyways.

Min kompis Robin berättade apropå bilden att han blivit lite full en gång, satt sig med telefonkatalogen i knäet och slagit upp numret till en Göte Borg. Sen hade han* ringt upp den stackars gubben och ropat "hata, hata, hata Göte Borg!" i luren. Inte så moget.

Men ganska kul.

*Som inte har något emot vare sig staden Göteborg, fotbollslaget IFK Göteborg eller privatpersonen Göte Borg (så länge han är nykter åtminstone). Han hade förstås också, som den välskolade samhällsmedborgare han ändå är, drabbats av dåligt samvete och bett om ursäkt efteråt.

Jag har...knekt högt.

På lördag är det dags igen. Pokerkväll hos Lisa och Gustav. Förra gången testade jag min smarta outfit, med glasögon och proper kofta. Det gick sådär. Koftan var sjukt varm och glasögonen immade igen. Det var nog därför det bara gick sådär. Såg inte korten.

Denna gången blir det nya grepp.

Kanske den där Lincolnstylen, med fluga och lurigt skägg?

(Och nu kom jag osökt att tänka på ett av mina absoluta favoritcitat från Galenskaparna: "Får man verkligen göra så?! Ja, så får man göra om man inte kan vinna på annat sätt..." Kan vara bra att ha i bakfickan när de andra anklagar mig för att ha fuskat till mig min femte turneringsseger i rad).

Har bara firat lite.

På andra dagen nedstigen igen ifrån himmelriket.

Har suttit i min egen lilla värld med ett fånigt leende på läpparna i skolan hela dagen. Kamraterna har tittat lite konstigt på mig och mumlat bakom min rygg. Titta Petter, vad glad han är. Och jag har bara tindrat lite extra mot dem och tänkt på fina saker. Som SM-guld. Som glädjetårar. Som Stor-Krizan.

Och som fontäner.

Det blir en fin sommar det här...

Jag skiter i hur kallt vattnet såg ut vid Sergels igår.

Nu är det en period kvar. Modo leder med 3-2. Modo leder en avgörande SM-final i hockey med 3-2. Det var 28 år sedan Modo vann sitt enda SM-guld genom tiderna. Jag vet inte varför, men av någon jävla anledning är det här hockeylaget något av det jag håller varmast om hjärtat. Det är fjantigt, jag vet. Men så är det. Jag kan inte hjälpa det. Det är inte vilka som helst som slåss där ute. Det är mina pojkar. Det är jag.

Se nu för i hela jävla helvetet till att knyta ihop säcken och låt mig glädjegråta ut i min systers famn ikväll.

Jag orkar inte vänta längre.

Kära gode gud, vem är jag?

En vanlig dags google-sökningar för att hamna hos mig.

4 st - 36.36% - gunde svan puls
2 st - 18.18% - snopp
2 st - 18.18% - krizan
2 st - 18.18% - extra ryggkotor
1 st - 9.09% - havremoppe

Väck inte den Björn som sover.

Björnen tycker att jag ska fylla i listan, och då gör jag det. A man's got to do what a man's...told to do. (Och just nu är jag beredd att göra vad som helst för att slippa dra av mig mina svettiga träningskläder och duscha. Vem vill vara fräsch?!)

DAGENS VILL HA: En vinst för Modo MÅSTE jag ha. För husfridens skull.
DAGENS KLÄDSEL: Vita fotbollsstrumpor, svarta långa shorts och en vit svettig t-shirt.
DAGENS SMINK: Nädu, där går gränsen även för mig.
DAGENS FRISYR: På vänster sida står håret åt alla håll, men på höger sida ligger det ner. Längst upp är det nog ett mellanting. Och lockarna som jag till min stora glädje får när mitt hår börjar bli långt är här nu. Prisa gud!
DAGENS HÄNDELSE: Swedbank Arena. 19.00. Modo-Linköping. SM-final, femte akten.
DAGENS LÅT: Jag har spelat och sjungit "Love of my life" med Queen hela dagen så jag måste nog svara den.
DAGENS PLANER: Som sagt, jag måste duscha. Sen ska jag göra mig fin och låsa in mig på rummet (en ren säkerhetsåtgärd) och titta på hockeyn i min ensamhet. Det är inget jag ser fram emot.
DAGENS SAKNAD: Den svarta lilla katten från igår.
DAGENS DUMMASTE: Jag själv, förmodligen, som trodde att jag skulle tjäna tid genom att borta tänderna och ta på mig skorna samtidigt imorse. Det gick inte alls.
DAGENS SJUKA: Modomatchsjukan. Symptom: Illamående, nervösa svettningar och yrsel.
DAGENS DROG: Mitt rosa proteinpulver.
DAGENS ROLIGASTE: Att jag just fick ett sms från en okänd flicka som kallade mig "söt".
DAGENS FAVORIT: Min gulrandiga sommarpiké som jag grävde fram ur garderoben imorse. Det har en rolig grå krage och gör mig fin.
DAGENS KÖP: Ost- och skinkbaguetten som jag köpte i skolans cafeteria.
DAGENS GODIS: En geischakola som jag köpte för en krona i samma cafeteria.
DAGENS HUMÖR: Nervös men glad och ganska pigg.
DAGENS ORD: Cirkelträning.

Det finns inga regler som säger att man måste utmana andra i min blogg. Men jag gör det ändå. Så alla i hela världen - känn er träffade.

Nu SKA jag duscha. Pang bom!

Man kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.

Ett bra sätt att minska chocken man utsätter sig själv för när man lämnar en veckolång semester i lugna och trygga Småland för stressen och det hektiska studentlivet i Stockholm är att återgå till storstadslivet genom en vad jag veteskapligt brukar kalla för "mindre övergångsprocess".

Igår hoppade jag således av pendeltåget en station för tidigt, tog första bästa stig in i skogen, klättrade över en jordhög, uppför ett stenrös och satte med under en bro med ryggen mot betongpelaren. Sen solade jag. Efter ett litet tag fick jag sällskap av en söt liten svart katt (ett helt okej storstadssubstitut för Peter och Zlatan hemma på landet) som smidigt hoppade mellan stenarna, upp till mig, och slog sig ner på mitt utsträckta smalben.

Sen satt vi där med ryggarna mot bropelaren och blängde och snackade skit om alla hundar som gick förbi med sina storstadsägare.

Och livet kändes lite lättare.

På påskfika i Kunskapens hus.

Idag åkte jag och lillasyster med pojkvän till mormor och fikade. Det brukar innebära mängder av kakor och en massa korsordslösning.

Idag var inget undantag.

Att lösa korsord med mormor brukar vara rena självmordet. Mormor kan allt. Hon är som en vandrande nationalencyklopedi med grått krulligt hår och hörapparat. Vill man ha minsta tillstymmelse till självförtroende kvar efter ett besök hos mormor bör man vänligt men bestämt avböja alla erbjudande om att lösa korsord.

Men idag hände något. Plötsligt var det jag som fyllde i luckorna efter mormor. Jag liksom bara "det är Jean Paul Sartre som ska in under valde bort pris på sex bokstäver. S-A-R-T-R-E. Filosofen, du vet, mormor" och "skriv O-T-A-G-B-A-R efter kan straff vara uppe till höger". Och mormor bara "shit alltså, du är ju värsta grym, Petter!" och jag bara rulade fett.

Jag kanske överdriver liiiite, men 10% av korsordet gjorde jag i alla fall.

Och det är en rätt kraftig ökning jämfört med senast.

I brist på annat.

Roar mig just nu under den inte alltför upphetsande matchen Watford-Pourtsmouth med att lista fotbollsspelare med festliga namn (alternativet att strunta i fotbollsmatchen och göra något vettigt är fortfarande helt uteslutet - en tråkig fotbollsmatch är fortfarande en fotbollsmatch).

Topp tre hittills:

1. Kaka - en söt brasilianare med spinkiga ben men ett majestätiskt löpsteg. Avnjuts bäst med kaffe. Lek med tanken att han får en son och döper den till Max. Ohotad etta.

2. Jimmy Floyd Hasselbaink - Liknar en karikatyr av sig själv. Med ögon som ser ut att vara på väg att ploppa ut ur skallen när som helst och två stockar till ben som slutar i ett par kraftigt felvinklade 39:or. Och så namnet då.

3. Lomana Tresor Lua Lua - Vacker poesi för ett fotbollsöra.

Har jag missat någon?

Lill-Petter Sundgren tänker högt.

Har just ägnat den sista delen av påskdagen åt att titta på Wimbeldon. Inte tennisturneringen alltså, utan filmen med samma namn. Wimbeldon.

Trots kraftigt reducerad hjärnverksamhet (påskhelger kan tydligen bara firas på ett sätt i Småland - som fan) lyckas jag konstatera följande saker tämligen enkelt:

1. Filmen har förmodligen världens mest förutsägbara handling. Det var väl inte jätteoväntat att han skulle få både flickan och pokalen till slut, va?

2. Idrott gör sig inte på film. Aldrig någonsin. Punkt.

3. Jag kan inte se Kirsten Dunst på film utan att bli kär i henne. Hade jag varit flicka hade jag ögonaböj sprungit ut i snicken och lånat pappas bågfil och fixat till lika sneda och söta tänder som Kirsten har. Och smilgroparna också.

Nu är det läggdags.

Det var på tiden.

Let's face it, jag är född att vara snål och blåsa glas hela dagarna.

Hemma i Småland igen. Äntligen. Har gått omkring och längtat i en månad nu. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag känner mig aldrig helt avslappnad i Stockholm. Allt är lite för stort och lite för rörigt för mig. Folk kör som idioter och pratar som på film. Det skrämmer mig lite.

I Småland är allt lagom.

Kanske börjar bli dags att packa väskorna och dra hem.

Jag borde verkligen använda fluga oftare.

Jag gjorde också Björnens test.



Svensk översättning:

Du är en hygglig kille som kommer att råka oförtjänt illa ut på långfredagen. Du är Abraham Lincoln. Du har ett vänligt sinne och är skicklig på att sköta konflikter bortsett från enstaka fotbollsmatcher.

Jag är övertygad.

Igår sa jag direkt* efter matchen att jag tror det blir för tufft. Linköping ser otäckt starka ut. Bäst att tänka negativt i förebyggande syfte. Så man inte blir besviken.

Men nu har jag sovit på saken.

28 års väntan är över inom 14 dagar...

*Direkt = efter att ha jublat, skrikit, halvgråtit av lycka och pratat i telefon med pappa en stund.

Lillis goes tönt. Men skiter fullständigt i det.

Jag ser gröna träd, röda rosor också.
Jag ser dem blomma, för mig och dig.
Och jag tänker för mig själv...

...vilken underbar värld.

Game, set, Max.

Jag har alltid varit grym på att hitta på nya lekar.

Det har varit lekar med kompisar, lekar med syskon och till och med lekar som bara jag själv får leka (nej, slå genast bort alla snuskiga tankar!). "Backleken" och "Svärdet i magen" är bara några exempel. Den sistnämna var vi visserligen flera om att uppfinna, men den är för genial för att inte nämnas i sammanhanget.

I fredags var det dags igen.

Max och jag har alltid haft olika uppfattning om vad som är bra och dålig underhållning. Max är en kille som hatar schlager, tycker polisonger är fint och anser att fotboll är tråkigt. Jag tycker tvärtom. Allt jag gillar hatar Max, och vice versa. Ni förstår poängen.

Under fredagens grillning bestämde vi oss således för att så fort någon av oss tyckte något, var den andre tvungen att argumentera för motsatsen. Lite barnsligt kan tyckas, men öl gör sånt med oss människor.

Vi tyckte båda (hur motsägelsefullt det än låter) att det var en jätterolig lek fram till att Max sa att "han inte alls var så förtjust i att gå omkring med petflaskor trädda på snöre i sitt anus".

Då ville jag inte vara med mer.

Tur för den att den var god.

Om ni tvunget måste falla för frestelsen att köpa en Girlie så vill jag bara tipsa er om att inte spara pinnen med glittret i och fingra på den i fickan under en hel fotbollsmatch.

Det är svårt att få bort glittret från kläderna när man råkat pilla av korken.