Teknikens under.

Upptäckte just en fantastisk finess!

Om jag tar den ena datorhögtalaren och ställer i tv-rummet och låter den andra stå kvar vid datorn innan jag sätter på The Beach Boys version av "California dreamin'" på högsta volym så har jag skapat mig en alldeles egen bakgrundskör. Den sitter i min soffa och vrålar.

Datorrummet: -All the leaves av brown.
Soffkören, strax därefter: -Aaall the leaves are broooown.
Datorrummet: -And the sky is grey.
Soffkören igen: -And the sky is greeeeeeyeeeeyyyyy.

Typ.

Ni förstår.

Och mitt mellan rummen står en man i jeansshorts och tokigt hår och dirigerar med en tuschpenna. Och hela han ler.

Och vet du? Nu är jag tillbaks igen...

Ibland kan man behöva bryta ihop och komma igen.

Jag har tre bra tips om du känner dig deppig. Det hjälper mot allt.

1. Sänk dig själv. Lyssna på de fem mest deppiga låtarna du kan komma på. Förslagsvis några Winnerbäck. När du gjort det kan det inte bli sämre.

2. Höj dig själv. Duscha och fräsha till dig. Sen klär du upp dig. Slips, kavaj och och allt. Sen är du faktiskt inte så himla ful, eller hur?

3. Bli glad. Lyssna på Anton & Affe eller något annat kul. Sen är du på toppen igen.

Nu har du receptet.

Börja klättringen.

Begrebet angest.

Jag tycker själv inte om att läsa en massa deprimerat svammel. Men det här skriver jag för mig. Inte för er.

Ångesten står mig upp över öronen.

Hela dagen har blivit en orgie i självömkan och illamående över mig själv.
Jag vet egentligen inte vad det är jag har ångest över, eller varför jag mår som jag mår. Det bara är så.

Ångest över att jag inte gjort något vettigt av min semester. Bara festat, sovit och varit.
Ångest över att jag inte tränat fotboll mer än en gång på över två månader.
Jag tryckte just i mig en kvarglömd påse chilinötter och när jag skulle ägna mig åt dagens enda riktiga syssla, Oceans twelve, somnade jag. Ångest.
Jag mår dåligt av att inte ha någon flickvän. Min bild av en flickvän har skruvats upp till ouppnåeliga höjder och ingen duger. Ändå alla.
Och att öppna garderoben idag var som ett slag i ansiktet. Jag har en massa fina kläder som jag omöjligt kan göra rättvisa. Bajs är fortfarande bajs, även om man slår in det i silkespapper.

Hade jag hetat Thåström eller Lasse Winnerbäck hade jag förmodligen kastat ur mig mitt livs verk ikväll.

Fan, fan, fan.

Han tog det bra.

Det här inlägget passar nästan bättre på tjuvlyssnat.se än här.
Men har man en alldeles egen blogg så har man.

Jag stod i vimlet igår och lyckades snappa upp ett ganska roligt raggningsförsök av en kille med rutig skjorta och en öl i handen. Klockan tio i stängningsdags.

- Snygga skor. Knulla är inte att tänka på?
- Nej.
- Nä, okej. Jag ska ändå hem och skita.

Det tog mig ett par ögonblick innan jag insåg att jag faktiskt hade hört rätt.

Sen skrattade jag.

NS98a - the ferrytale.

Igår kväll hade jag en nostalgidejt med två av mina bästa klasskompisar från gymnasietiden, Arvid och Kalle.
Vi skulle spela biljard och dricka öl, men eftersom biljardhallen till vår stora förvivlan hade sommarstängt p.g.a. ekonomiska bekymmer (vilket i sig inte är så konstigt eftersom vi vid närmare eftertanke nästan alltid är ensamma på stället när vi träffas där) så fick vi koncentera oss på ölen. Det gick också bra.

Gymnasiet var för vår del en orgie i lekar och ibland en del lektioner.
Lekarna bestod i allt från "gömma flaskan" till ett datarollspel som gick ut på att överleva ombord på en finlandsfärja tillsammans med klassen och lärarna. Man dog nästan alltid.
Vi lekte även dokussåpa. Varje tisdag och fredag åt vi pizza på Florens pizzeria och röstade ut våra klasskamrater, en efter en. Till slut återstod bara vi tre.

Grymt kan tyckas.
Världens roligaste, tyckte vi.

Vi kom ganska snart in på skoltiden och konstaterade gemensamt att vi hade förändrats en del sedan dess. Arvid har slutat tvångsbära hawaiiskjorta och Kalle har klippt sitt hårdrockarhår.
Nu är vi mogna pojkar.

- Det är ju egentligen rätt elakt att rösta ut sina klasskamrater ur klassen, menade Kalle.
- Mmm, eller att spela dataspel där enda sättet att överleva är att låta fysikmagistern döda sig själv med en dynamometer och sedan slänga klassen tjejtjusare Nicklas överbord, fyllde jag i.
- Var vi verkligen så elaka? undrade Arvid.
- Jag tror inte det. Det var ju inte många som fick veta något om det, sa Kalle.

Arvid nickar instämmande och jag tillägger:

- Nej, jag vet. Vi var ju bara elaka mot alla bakom ryggen på dem. Det hedrar oss lite.

Dagens I-landsproblem.

Jag tror jag har blivit sjuk. I blogg-sjukan.

Varje gång jag skriver ett nytt inlägg i min blogg tycker jag synd om tidigare inlägg, som liksom hamnar i skymundan av det där nya, fina, stolta inlägget. Det som utan att tveka lägger sig längst upp på toppen av listan och lockar och pockar och ler och blänker och look at me, jag är det senaste!

Det har till och med gått så långt att jag ibland drar mig för att skriva ett nytt inlägg, trots att jag har något jag verkligen MÅSTE skriva, bara för att de andra inte fått stå i rampljuset tillräckligt mycket ännu. Och när jag väl skrivit det nya och, herregud, tryckt på "publish post"-knappen så sköljer en våg av dåligt samvete över mig.

Sen går jag omkring och oroar mig över att de gamla, utslitna inläggen är ledsna.

Ska jag söka hjälp?

Inte?

Ont i foten har jag också.

Och just när jag trodde att det inte kunde bli värre....

...så tappar jag, mitt i refrängen av "One of us is gonna die young", ner pappas plektrum i gitarren och tvingas stå och skaka den uppochner i fyra minuter för att få ut skiten igen.

Jag tror det blir jag.

Som dör ung.

I'm a dork.

Okej, jag erkänner. Jag är en tönt.

Det finns inte en enda liten videosnutt med den här mannen som inte får mina ögon att tåras.

Jag kan bara inte komma på något vackrare än en människa som bestämt dig för att bli bäst i världen på något och sen varit för tjurig och envis för att misslyckas.

På tredje dagen återuppstånden ifrån de hjärndöda?

Jag har semester.

Människor som inte har semester utan fortfarande sliter på sina jagmåstehavärldenstråkigastejobb-jobb är avundsjuka på mig. Det känns bra.
Vad som inte känns lika bra är att jag redan under denna andra dag av ledighet ser klara likheter i mitt beteende nu och när jag var arbetslös.

Allting blir så jävla jobbigt.

När man är arbetslös slutar hjärnan att fungera. Man tänker inte ens ett steg i taget längre.
Jag går omkring som i dvala och huvudet känns som en stor, uppsvälld och helt meningslös klump som sitter där någonstans vid toppen av min slöa kropp och är tvungen att skriva små lappar med klara direktiv för att jag ska få något vettigt gjort. Max två ord per lapp. Annars fattar jag inte.

Idag har jag skrivit sex lappar:

Diska.
Kolla CSN.
Ladda musik.
Ring hem.
Handla kaffe.
Ring Jessica.

Jag har förmått att uträtta fyra av sakerna.

Den femte, CSN-lappen, misslyckades jag med. Och handla kaffe finns inte på kartan att jag orkar. Det har ju varit en produktiv och slitsam semesterdag.

Och imorgon ska jag sola. Och köpa en skiva.

Fy fan.

Tybbe summerar.

Efter ännu en helg utanför civilisationen ska jag försöka mig på en summering.

Plats: Jonas sommarstuga.
Tid: Fredag 16.30 - söndag 13.00
Syfte: Att ha sjukt roligt.

Helgens jag-målar-gärna-in-mig-i-ett-hörn:

Jakobs utläggning om hur kossor och mjölk egentligen hänger ihop. Eller INTE hänger ihop.
En monolog han omöjligt kunde vinna.
Till hans försvar ska det nämnas att den utspelade sig tidigt på söndag morgon. Efter en lååång natt.

Helgens skräll:

Att Ronne inte åkte hem innan frukost morgonen efter första kvällen.

Helgens trubadur:

Daniel Arvidsson. "För har en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal sång är det omöjligt, ja lögn, att söka stoppa'n".

Helgens plåga:

Alla jävla flugor som envisades med att försöka krypa in i näsan när man skulle sova ruset av sig.

Helgens höjdpunkt 1:

Den årliga fotbollsmatchen som varade i tre timmar, med avspark 23.00 i lördags kväll.
Fulare tacklingar och mer ojuste spel har sällan, eller aldrig, skådats. Någonstans.

Helgens höjpunkt 2:

Johan Eriksson som efter en flaska gin på egen hand underhöll runt elden med sin 2,5 timmar långa blues, "Var är min göswobbler?", som handlade om den gös på 5,4 kilo han lyckats fiska upp i Åsnen.

Helgens Tyler Durden:

Jonas Klefbeck. Med sina tatueringar, sitt korta hår, sin tvättbrädemage och sin stryktålighet var han i stort sett identisk med Brad Pitts rollfigur i "Fight Club".

Helgens poesi:

"Allt på ruttet rött" av Petter Bjärbo och Jonas Klefbeck. En sorglig ballad som tillverkades runt elden strax efter klockan fyra i lördags morse.

Helgens blä:

Jonas Klefbecks frivilliga urinerande på dykstenen. Mitt bland oss.

Slutsats:

Det hinner hända en hel del över en helg i Björkeryd.

Material boy.

Hela förra helgen med familjen svävade jag som på små moln över hur fantastiskt kul och mysigt allting är på landet. Inga bilar, inga sena discokvällar, ingen smutstvätt som hånler åt mig så fort jag kommer innanför dörren.
Jag gick omkring och kvittrade inombords hela tiden och livet var fantastiskt.
Allt man behöver är egentligen en familj, en sol, lite vin och en massa tid.

Det finns på landet.

Jag log som en galning på vägen hem i söndags och njöt av tanken på att jag snart skulle få skriva ett smaskigt blogginlägg om hur fin världen är.

Då kraschade datorn och allt var åt helvete igen.

Typiskt min jävla otur.

Det finns problem, och så finns det problem.

Igår var jag på stranden och solade med Linn och Jenny.
Vi halvlåg och stekte i varsin brassestol och lyssnade på Jennys medhavda miniradio.

Klockan 12.00 var det nyheter.

"Vi inleder med rättegången mot den omtalade Hagamannen. Han döms till 14 års fängelse för försök till mord, våldtäkt och försök till våldtäkt..."

Vi ligger kvar och lyssnar.
Efter Hagamannen-nyheten följer rapporter från kriget i Libanon och jag börjar inse att jag faktiskt har det ganska bra där jag ligger på en lugn och solig strand och blir brun.

Mitt under de brusande livesändningarna från Libanon med exploderande bomber som bakgrundsmusik öppnar Jenny munnen.

- Alltså, jag fattar inte.... Var i helvete kommer alla jävla insekter ifrån?!


Jobbigt, Jenny. Jobbigt.

Har kört havremoppe. På riktigt!

Det är kul att vara på landet.

Idag har jag:

- kickat boll i trädgården med systrarna
- badat i en varm sjö och stått på stenen
- ätit kräftstjärtar bakom brevlådan med min femåriga granne
- åkt islandshäst
- fotograferat hästarna jag åkte på
- lekt glasskiosk i ett av uthusen
- ätit sill och potatis och gräddfil och smör
- bevittnat en slagsmål mellan en tjock och seg katt och en liten och snabb katt
- klättrat i träd
- solat
- gosat med en två månader gammal Kalle
- druckit fruktsoda i skuggan

Och klockan är bara 14.51.

Aktiv var ordet, sa Bull.

- Maaaaaammmmmaaaaa!

Häromdagen var jag ute och sprang.
Det är ett utmärkt tillfälle att tänka en massa. På allt och inget.

Efter en stunds skuttande upp och ner på trottoarer, över korsningar och uppför och nerför gator kom jag att tänka på en vän till mig. Hon heter Jessica och bor i Malmö.
Jessica har en son som är ungefär ett år gammal. Liam.

Liam är en rolig prick.

Jag har aldrig träffat varken honom eller hans mamma. Vårt förhållande är helt nätbaserat. Men så fort jag kommer att tänka på honom blir jag glad.
Han är förmodligen världens sötaste.

Just som jag sprang där och funderade på vad de gjorde nu slog det mig.

Liam pratar skånska. SKÅNSKA.

Världens sötaste. Minst.

Jag blev tvungen att stanna en stund och skratta ihjäl mig.

Lite senare på kvällen tvingade jag till mig ett MMS av Jessica där lillkillen sitter i sin vagn med en oproportionellt stor glass i händerna och ropar maaaaaaammmmmmaaaaa!! så hela telefonen skakar.

Då skrattade jag lite till.

För döva öron.

När man får beröm för musikvalet på jobbet till och med av sin döva kollega Jan-Olof vet man att:

1. Det är fredag eftermiddag.
2. The Ark ÄR sjukt bra.

Men det sista har jag vetat sedan barnsben.

Körberg duschar.

Jag har just upptäckt det fina med listor.

Här följer nu en.

De sju vanligaste låtarna jag sjunger i duschen, just nu:

1. The Anthem - Tommy Körberg
2. We are the champions - Queen
3. My way - Frank Sinatra
4. Lev livet - Magnus Carlsson
5. (Are you) tired of being an object? - The Ark
6. It's a hard life - Queen
7. What's left of me - Nick Lachey

Bonusspår:

8. Sommarens sista sång- Peter Jöback


Hoppas det inte är alltför lyhört i min framtida lägenhet.

Bäva månde Stockholm!

I still got it, I still got it.

Men Brittan då!

Är det här verkligen autentiskt material?

Näe, det förstår jag väl att det inte är. Men jag kan sätta en hundring på att hon står så framför spegeln titt som tätt.

Min väg.

Jag har bra musiksmak.
Den är inte som alla andras, men den är bra.

Jag har gått omkring och varit ganka stolt över att jag inte gillar Robbie Williams.

Vad gör karln då?

Jo, han ställer sig på scenen, mitt framför alla galanta damer och herrar, i Royal Albert Hall och sjunger Frank Sinatras "My way" så vackert att jag tror jag blir alldeles tokig.

För att strö lite extra salt i såren börjar grabben gråta i slutet. För rörd, helt enkelt.

Nu ÄR jag tokig. Och gråter.

Och gillar Robbie.

Frukostfilosofi.

Jag har en kompis som jobbar på samma jobb som jag.
Vi kan kalla honom Magnus Ohlsson.

Varje dag bjuder vår chef oss på frukost. Klockan nio. Prick.
Det finns tre runda bord i fikarummet och en faslig massa stolar att välja bland.
Ändå sätter sig alla på samma plats. Alltid.

Jag sitter bredvid Magnus.

Frukostbuffén är väl tilltagen och det finns en massa roliga pålägg att välja mellan. Smör, ost, skinka, korv, paprika, smörgåsgurka, vanlig gurka, tomat, leverpastej. You name it.

Mina mackor blir alltid finast och mest välplanerade.
Ett heltäckande lager av ost, skinka eller korv i botten och sen en massa jox ovanpå. Färgerna ska matcha varandra och balansen i smörgåsen är A och O.

Magnus Ohlsson tänker tvärtom. Om han nu tänker alls.

Hans mackor ser mest roliga ut.

I ena änden av en knäckemacka ligger det en gurkskiva. Eller en paprikabit.
I andra änden ligger ingenting.
Han kan även få för sig att lyxa till det lite med en skiva korv (av någon oförklarlig anledning väljer Magnus alltid kantbiten med den lilla knoppen på), som han gärna placerar var som helst utom i mitten av smörgåsen. Gärna med en halvsladdrig, snedskuren tomatbit snett ovanpå. Och en klick smör i andra kanten på mackan.

Omotiverat obalaserat. Men kul.

Jag och min andra bordsherre Markus sitter alltid knäpptysta vid bordet och följer Magnus arbete med spänning.
När han är färdig brister vi båda ut i gapskratt. Varje morgon, fem över nio.

Och om jag går och lägger mig nu blir det snart frukost igen.

Bums i säng och godnatt.

Rädda Fredrik!

Skynda! Ring 112!
Fredrik Ljungberg är på väg att dö!

Han såg alldeles trött och hängig ut när jag kom hem igår.
Jag frågade hur han mådde men fick inget svar. Han bara stirrade mot mig med tom blick.
Och när jag kom hem från jobbet idag såg han alldeles uttorkad och svag ut.

Jag tror slutet är nära.

Hur ger jag honom en värdig avslutning?

Har aldrig varit på en pelargonbegravning tidigare.

Rör inte min kompis!

Zidane är en underbar spelare. Egentligen mer än så.
Men igår var blev han lurad.
Och vi blev lurade på det som skulle bli det perfekta slutet.

Vad var det han sa?
Vad kan vara värt att offra sina sista minuter av sin sista fotbollsmatch för?

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Hålla för Zinidines öron och försikigt samla ihop orden som just lämnat Marco Materazzis mun. Sen skulle jag slå in dem i silkespapper klappa Zidane på huvudet och säga att allt ordnar sig.
Papperspaketet med de fula orden i skulle jag stoppa i ett smyckesskrin och klappa ännu mer på Zizous kala hjässa. Bry dig inte om honom. Spela vidare du.

Sen skulle jag köra upp smyckesskrinet rakt upp i mumindalen på Materazzi. På tvären.


Jävla VM!

More than words.

Tre ord som jag inom kort kommer att börja använda i ofantliga mängder:

1. Tunnelbana
2. Stegbil
3. Sushi


Två ord jag skulle vilja använda oftare, men som jag alltid glömmer bort till förmån för tråkiga synonymer:

1. Bussigt
2. Tjusigt


Och slutligen ett uttryck som jag numera mår illa när jag hör, speciellt när det uttalas på bräkig skånska av en grabb som en gång i tiden var duktig på straffar:

1. OK

059.

Jag är fast i träsket. Platespottingträsket.

Det som började som en oskyldig lek har blivit en drog för mig.

Platespotting går ut på att man ska samla på sig registreringsnummer.
Allt börjar när du sett ett svenskregistrerat fordon vars bilnummer är 001. Bokstavskombinationen kvittar.
Sen är det bara att fortsätta leta till du hittar 002, och så vidare.

Alla regler finns samlade här.

(Visst gör jag framsteg, Lisa?)

Det är egentligen rätt kul.
Kicken man upplever när RÄTT bil glider förbi är obeskrivlig.

Problemet är bara att det är helt omöjligt att koppla bort "tävlingen".

Går jag förbi en parkeringsplats kan jag inte låta bli att springa runt ett extra varv för att minimera risken att missa "mitt" nummer.

Åker jag bil hem från jobbet VILL jag sova bort lite trötthet, men fastän hela huvudet dunkar av trötthet och det känns som att Svullo hänger i ögonlocken och försöker dra ner dem åt mig klarar jag inte av att sluta dem.
Tänk om jag skulle missa TFK 031 som kör förbi på andra sidan.
Att dö av trötthet är ett bättre alternativ.

Blicken på bilarna, alltså.

Tyvärr måste jag tillbringa denna helgen på en lyxig segelbåt ute på havet, med en massa öl, sol, kompisar. Och där finns inga bilar.

Oh lord.


Ps. Alla som någon gång har sett nån film om hajar vet ju att det bästa de vet är att äta upp cyklar, ankare och REGISTRERINGSSKYLTAR. Jag kanske borde ta med mig ett fiskespö, ändå. Ds.

Samba på Tingsvägen.

Har du någon gång funderat över vad du skulle haft för artistnamn om du varit en av de dansande pojkarna i Brasiliens landslag?

Om du klickar på denna länk vet du inom kort.

http://www.minimalsworld.net/BrazilName/brazilian.shtml

(Min blogg-support Lisa har för närvarande stängt så jag gör en sån här ful länk istället för att gömma den i ordet "länk". Det hade varit snyggare, men kan man inte så kan man inte.)

Skriv in ditt för- och efternamn samt tröjnummer. Sim salabim har du din egen gulgröna matchtröja!
Sjukt roligt.

Mitt artistnamn?

Pettinhosa.

Bra så.

Come on, baby, light my fire.

Jag pratade precis med min kamrat Arvid.


-Brandsoldat Bjärbo, förmodar jag?

-Jag ser gärna att du tilltalar mig så i fortsättningen, ja.

-Jag kan inte bärga mig till jag får se en sotig Petter med bar överkropp och en yxa i ena handen samt en ungmö under andra armen.

Va?! Vad har jag missat?
Hur fasen ska jag klara av det där?!
Jag har bara sett framför mig hur jag står på brandstegen och plockar ner små kattungar ur för höga träd.
Ingen yxa. Inget sot. Och framförallt inga damer i nöd.

Hujedamej.

Ps. Som tur var förbyttes dessa skräckbilder ganska fort när jag plötsligt insåg något ännu värre. Jag ska bli noll-åtta! Gah! Ds.

Hjäääääälp!

Jag har fått post i brevlådan.

Från Räddningsverket!

Jag vågar inte öppna det...

1430 dagar kvar.

Jag har precis lärt mig hela "Bollen måste dö!" på gitarr.

Nu är jag redo för nästa VM.

Allons enfant de la patrie, le jour de gloire est arrivé!

Ikväll ägnade jag en soltimme på min bruna löpare, farfars gamla Monark.

Jag cyklade till McDonalds och köpte glass. En sån där liten mjukglass för 7 kronor, ni vet.

(Senast jag köpte en sån kostade de 5 kronor. Det måste varit i mitten av 60-talet.)

När jag betalat och fått glassen i min hand önskade den trevlige, och smått överdrivna, kassören mig en smaklig måltid. På fullaste allvar.

Festlig kille.

På vägen hem visselsjöng jag Marseljäsen och tänkte på Zidane.
En trasig man som spelar sig hel.

Ibland är fotboll vackert...

Söt, skrynklig och döv.

Igår var det lördag och jag var bjuden på grillfest hos min kompis Erik.
Förutom värden var det en person på festen. Jag.

Planen var att vi skulle titta på fotboll och dricka öl. Något som Erik och jag tycker väldigt mycket om.

Efter att ha sett England åka ur efter straffar (för femtusende gången) mot Portugal (för femtusende gången) skulle vi grilla hamburgare.

När man grillar hemma hos Erik håller man sig lämpligast på gräsmattan bakom huset. MED husnyckel i fickan.

Det hade inte vi.

En halv minut i nio var våra burgare välgrillade och klara.
Vi hade då exakt 30 sekunder på oss att plocka ihop våra tillhörigheter, springa runt huset utan att tappa något på vägen (och därmed förlora dyrbar tid) och slita upp dörren innan den låstes. Det gick inte alls.

Efter en liten stund och många rop lyckades Erik till slut fånga uppmärksamheten hos en av hans grannar. Hon stack ut huvudet genom balkongdörren och han började förklara.
Det tog ungefär tre sekunder innan han insåg att den skrynliga lilla tanten på våningen under honom är döv.
Typiskt vår otur.

När Erik för sjunde gången på sitt hemmagjorda teckenspråk viftade fram orden "nyckel" och "portkod" förstod hon vad han menade och låste upp åt oss.
Älskade tant.

Det hade varit lagom frustrerande att stå där ute i 2 x 45 minuter och missa när Henry sparkade hem brassarna till Sydamerika igen.

Slutet gott, hamburgarna goda!