Glass, jordgubbar och liniment.

I'm back!

Ikväll gjorde Ingelstads Ronaldinho en bejublad come back på Ingelvis gröna matta efter ett fem veckor långt uppehåll.

Det var med ivriga fingrar jag snörade på mig mina grå och vinröda fotbollsskor igen och skuttade ut på en soldränkt gräsmatta.
(Min högra lilltå passar fortfarande inte i några som helst skor.)
Mina vita fotbollsstrumpor utgjorde en skarp kontrast till mina brunbrända ben och det var upplagt för fest!
Ingen himla lårskada i sikte.

Nu jävlar!

En och en halv timme (under vilka jag hann med ungefär trettiofyra felpassningar och tre smalbensskott) senare sitter jag dyngsur av svett i omklädningsrummet och drar djupa liniment-andetag och njuter.

Återkomsten kröntes med vaniljglass och jordgubbar som Lunkan legat på knä och rafsat ihop på något självplock i närheten.

Livet som fotbollsproffs är bra skönt ibland.


Ps. Om sanningen ska fram så var det nog liknelsen med Ronaldinho en smula överdriven. Bortsett från leendet, förstås. Ds.

Tänk om.

Häromdagen lästa jag min gamla dagbok.
Den skrev jag i när jag gick i fjärde klass.
Mest handlade den om tjejer och fotboll. Som väntat.

Min tjejlista:

1. Anna K
2. Emmy J
3. Sofie S
4. Johanna N

Det var ungefär de fyra jag koncentrerade mig på. Alla andra kom femma.
Utom Emmys lillasyster Linn. Henne var jag kär i nästan jämt.
Så hon räknas inte.

Mitt i dagboken förde jag statistik. Den bestod av två spalter.
Ovanför varje spalt stod ett namn. Sofie på ena sidan. Johanna på andra.
Sen var det bara att dra ett streck för varje gång man varit ihop med respektive tjej.
Johanna vann med 14-11.

Tänk om jag hade lagt ner all tid jag ägnade åt att jaga flickor till att träna tennis eller något istället. Då hade jag blivit proffs!
Proffs får gå på kändisfester. Med riktiga kändisar.
Såna som Maja i The Sounds.

Henne hade jag lätt kunnat vara ihop med minst 26 gånger!

Har farbrorn i ryggen?

Ingen armhåla i alla fall. Hoppas jag!

Är jag verkligen ensam om att undra över vad Sladjan har på ryggen?
Det ser ut som att han har något under skjortan, precis under västen och ovanför där rumpan borde sitta. Typ ett sex-pack öl eller något.
Skjortan står ju ut som en spinnacker.

Jag blir inte klok på det.

Apropå segling, förresten.
När i hela friden blev det snyggt med de där seglarjackorna som hälften av alla Sveriges flicksnärtor i tonåren bär omkring på?
Alla ser likadana ut. Rödavitblåa, halvtunna och alldeles för stora. Jackorna alltså.
Man ska helst ha stuprörsjeans och piffiga örhängen till.

High class, ni vet.

Det är lite festligt.

Nu ska jag äta varma mackor, spela gitarr och bada fötterna. Allt på samma gång.

Hejdå!

Want ya!

Ibland undrar jag.

Jag VILL komma in på skolan.
Hissbyggande är inget för mig. Inte i längden i alla fall.
Man tjänar dåligt och måste jobba mycket. Dessutom är det tråkigt.

Men vissa dagar är det rätt skönt att nästan bli av med fingrarna i vinkelslipen och tappa en 60-kilos motor på stålhättan för att händerna är inoljade i hydraulolja.

Då har man skrapat ihop tillräckligt mycket manlighet för att kunna gå hem och vattna sin rosa pelargon och danssjunga till Darin utan att behöva fundera så mycket på det.

Thierry.

Snälla Henry.
Du har så långa, slanka ben. Du rör sig som en puma.

Bli inte mitt andra Sverige.

Jag behöver VM. Och VM behöver dig.

Tybbe gillar livebetting.

Snart är det match igen. Nya möjligheter.

Brasilien borde slå Ghana. Även med tjockisen där framme.
Inte för att Ghana är dåliga, utan för att Brasilien är Brasilien och fotbolls-VM är fotbolls-VM. Då vinner sambapojkarna.

Mitt tips, alltså: X

Mest för skojs skull.

Spanien har varit duktiga, och har två spelare från Arsenal. Det borde räcka till final. Minst.
Men Frankrike har Thierry Henry. Han är som trettiofem Arsenal-spelare tillsammans. Minst.

Mitt tips: 2:a


Som vanligt har jag tippat utgångsraden med hjärtat.
Det är EFTER avspark som hjärnan och livebetting över nätet träder in i handlingarna. Då vinner man pengar.

Igår satt jag och kikade på Australien - Italien och älskade Socceroos. De var såååå värda att gå vidare och jag trodde till och med på dem.
Men i slutet av matchen står plötsligt Totti vid sidlinjen redo att hoppa in.
Sekunder senare har jag spelat pengar på Italien och strax efter det avgör Prinsen av Rom.

Tjitjing!

Bäva månde Deutchland!

Det ligger någon slags prestationsångest som ett täcke över mig så fort jag sätter mig vid ett tangentbord, men jag känner att det här är ett måste. Jag har så mycket VM som måste ur mig.
Speciellt sen i lördags.

Jag har aldrig gillat tyskar.
Nu är det ännu värre.

Det tog ungefär en halv minut för mig att konstruera en plan för hur Tyskland ska dö.
Den går ut på att jag startar en blogg (tada!). Sen väntar jag.
När jag känner att jag har hela svenska (jag förväntar mig även att polacker och costa ricaner ställer upp) folkets stöd i ryggen går jag till attack.
Jag tar färjan ner till närmsta tyska hamnstad, spränger deras bordershop, ropar "Nu har ni skitit i det gul-blå skåpet!" och åker hem igen.
Tyskarna blir arga, vill kriga och då mosar vi dem.

Smackibang!

Bloggeri, bloggera.

Om nu min storasyster var sjuttitolv ljusår efter alla andra med att skaffa blogg, så är jag inte en av alla andra. Men nu är jag här. Det är det som räknas.

Premiären.

Nu har jag blogg. Kul!