T.G.I. Friday's!

Köttet är marinerat, ölen på kylning och skolböckerna ligger gömda under sängen. De blå utemöblerna står och blickar ut över en spegelblank sjö och solen skiner.

Den som bestämde att vi skulle ha grillpremiär ikväll är ett geni.

Nu ska jag snöra på mig fotbollsskorna, springa ner till gräsplanen och skjuta långbollar till de andra ropar att grillen är tänd.

Jag har blivit glad för mindre.

Bad motherfucker-Lillis

Jag läste just att A har fått ett hatmail. Någon tyckte att han var ful som ljög hela tiden. Det stämmer visserligen.

Man ska inte ljuga.

Men just nu är jag mest besviken på att min blogg är så mesig. Och på att jag inte upptäckt det förrän nu. Jag vill också tycka en massa dumma saker och göra folk tjuriga! Lite som jag gör på fotbollsplanen. Där tycker ingen om mig.

Fotbollsplan-Petter är tuff.

Han tar ingen skit.

Kanske borde börja med att byta ut mina rosa blommor mot dödskallar och räcka finger på mitt foto där upp till höger. Det är ett steg i rätt riktning i alla fall.

A har fått arga sms och upprörda samtal också.

Snart är det min tur.

Risken att jag sitter kvar på lektionen är beräknad till 4,5%.

Vad är det sista du önskar dig när du sitter inlåst i en lektionssal med en föreläsare som tvingar dig att utföra riskanalyser och sannolikhetsberäkningar av tråkiga saker?

Okej, FÖRUTOM kvarsittning då.

Jo, ett "Idag ska jag gå på dejt med en söt kille och det pirrar i min mage. Vi ska ha picknick i solen!"-sms.

Försvarsmekanismerna slog till direkt men mitt "Är det inte lite kallt ute?" föll inte i god jord.

Dumma brud.

Jag vill också ha picknick i vårsolen med en söt flicka! Nu!

Sounds like a plan.

Häromdagen var jag och simmade med några kompisar. Eller rättare sagt, jag och Max satt i bubbelpoolen och tittade på när Fredrik simmade. Han har utvecklat en slags kombination av frisim, bröstsim och hundsim och är alltid badhusets stora attraktion. Bortsett från ett antal vattentrampande pensionärer var vi ensamma.

Max och jag låg med huvudena strax ovanför vattenytan och pratade med varandra medan Fredrik plaskade i andra änden av bassängen. Max fick anstränga sig för att överrösta bubblorna när jag bad honom utvärdera helgen. Han pladdrade på om bollar och beachvolley och snygga brudar med stora bröst och hur det påverkar oss pojkar. Jag gjorde naturligtvis mitt bästa för att inte missa några smaskiga detaljer.

Efter ett tag upptäckte vi att pensionärerna i bortre änden av badhuset hade klivit upp ur bassängen och stod och stirrade mot oss. Max tvekade lite och vi tittade undrande på varandra innan vi fortsätte vår konversation.

Sen kom Fredrik.

-Vet ni om att man hör precis varenda ord som ni säger till varandra om man står där borta? Ni kanske skulle låta bli detaljerna i fortsättningen...

Fel forum, Petter. Fel forum.

Igår satt det ett gäng brandmansstudenter och tittade på "Joey" på femman. I en scen rusar en man in till huvudrollsinnehavaren och utbrister:

- But most of all I'm scared of walking out of here and never feeling for the rest of my life the way I feel when I'm with you!

Jag spärrar upp ögonen och hävdar å det bestämdaste att jag känner igen det där citatet.

Två sekunder senare avslöjas till alla brandpojkars stora lycka dess ursprung.

Dirty dancing.

Någon som lär ut konsten att tänka innan man talar?

Tell me, Clarice - have the lambs stopped screaming?

Igår ringde det till mig under en lektion. De välbekanta vibrationerna i fickan fick mig som vanligt att ivrigt slita upp telefonen för att se vilket söthuvud som ringer och vill prata med just mig. När jag fick se dispayen stelnade jag till. Och började svettas.

Okänt nummer*.

Varje gång det ringer till mig och jag inte känner igen numret så blir jag livrädd att det ska vara polisen som ringer för att meddela att de tänker spärra in mig. Lås och bom, hannibalmask och hela kitet. Jag vet inte varför, men okända nummer gör mig nervös.

De är ute efter mig. Helt säkert.

Någon som vet hur lång preskriberingstid är det på att stjäla hockeybilder från den lokala kiosken?


*Från och med igår har jag farbror Karstens nummer inlagt.

Modo - HV71. Första akten.

När jag var liten var något av det bästa jag visste att åka till min mormors stora hus utanför Jönköping. Där kunde man leka med kusinerna, fiska upp saker ur hålen i stentrappan, åka rutschkana på sofflocket och hitta på allt möjligt roligt. Och efter varje middag fick man en dumleklubba av mormor. Huset var som ett enda stort tivoli.

Jag har saknat Jönköping.

Men ikväll är allt det där glömt. Sofflocket, mormors gula Toyota Starlet med KEX på registreringsskylten, dumleklubborna. All gone.

Ikväll är det vi mot dem.

Och Jönköping kan dra åt helvete.

En vanlig lista.

Nej, nu räcker det. Jag är trött på att vara konstig. Det är nog därför jag inte skriver något här längre. För att jag bara skriver om jag har något konstigt att skriva. Och man kan inte vara konstig jämt.

Jag är faktiskt helt normal ibland också.

Och för er som inte tror mig tänker jag lista sex helt vanliga saker om mig.

Alltså. Jag:

1. Överdriver ibland för att få mina historier roligare och mer skruvade*.

2. Köper pizza när jag är extra bakfull.

3. Blir nervös ibland när jag träffar söta flickor.

4. Borstar tänderna** innan jag går till skolan.

5. Ljuger ibland för att inte få skulden för saker jag har gjort.

6. Får finnar.

*Men aldrig på bloggen förstås. Skulle inte falla mig in. Aaaaaldrig....
**That's right. Jag sjunger inte schlager eller står på tå eller kickar fotboll när jag borstar. Jag borstar precis som vanliga människor gör.

Obs! Undantag kan förekomma.

Efter att ha läst Peppes inlägg kan jag stolt konstatera att jag har vant mig vid min mp3-spelare. Jag spontansjunger inte på tunnelbanan och jag dansar inte discodans på plattan längre. Och ibland vågar jag till och med ha båda snäckorna i öronen samtidigt.

Det tog lite tid.

Men det var tre roliga månader av träning.

I'm loverble, right?

Jag upptäckte nyss att jag blivit utmanad. Det är As fel.

Eftersom jag är en anarkist ut i fingerspetsarna vägrar jag att utmana andra. Istället koncentrerar jag mig enbart på mig själv. Som vanligt.

Ni känner säkert till vad det går ut på. Skriv sex konstinga/underliga/märkliga/egendomliga saker om dig själv (välj bara sånt som du tror kan höja din status i bloggvärlden och som gör att folk tycker att du verkar vara en rolig och spännande person trots att du i själva verket är ganska vanlig, reds amn.) och publicera de i din blogg.

Bäst att lyda.

Jag:

1. Har inga problem använda mjölk vars "bäst före"-datum gått ut, men tycker det är äckligt när andra gör det.

2. Kan inte lämna skolans idrottshall utan att ha skjutit en fotboll från minst halva plan i en speciell maska i målnätet (jag har en godkänd felmarginal på en maska).

3. Tillbringar minst en kvart om dagen till att sjunga eller dansa framför spegeln, trots att jag borde växt ifrån det för länge sen.

4. Är motsatsen till hypokondriker och skulle förmodligen inte märka om en fot lossnade.

5. Fixar håret innan jag duschar ibland.

6. Lider av telefonskräck. Tycker det är extremt obehagligt att prata i telefon med andra än min mamma och pappa.

Han går som en karl, han kör bil som en karl...

Emil, 3, är min nya idol.

Målmedveten och orädd.

Och nej, jag har inte varit det minsta stygg.

Nu ger jag snart upp. Det sitter en stackare i Stockholm och söker på google efter "smisk på yngre killar", och vad hittar han?

Jo.

www.tybbedalatankerhogt.blogspot.com

Man tackar.

Världens bästa helg började på 110%. Sen ökade den.

I fredags skulle min kompis Kristoffer ha fest. Han ville väldigt gärna att vi skulle komma dit för det skulle bli en bra fest sa han. Bra musik och gott snask.

Sånt kan inte brandmansstudenter motstå.

När vi hade hängt av oss jackorna och hoppat ur skorna var det dags för husvisning. Kristoffer visade sovrum och tv-rum och stora toaletter. Vi gick upp och ner i trappor och det märktes att han blev mer och mer otålig och entusiastisk ju närmre slutet av rundturen vi kom. Till slut fanns det bara ett rum kvar.

- Och här har vi vardagsrummet, säger han med stolt röst och gör en välkomnande gest mot dörren.

När vi klev in bländandes vi av blinkande och blixtrande lampor. Discokulan i taket målade väggarna prickiga i alla möjliga färger. Och när han tryckte på en knapp sprutade det discorök ut bakom en fåtölj och E-type började sjunga om änglar som kallar.

Ingen kan säga att han inte tog jobbet som festfixare på allvar.

Och imorgon ska jag jobba på caféet. Wihoo!

Det har varit vår i Stockholm idag och fåglarna har kvittrat och jag har haft bara skjorta på mig utomhus och Modo vann världens längsta hockeymatch och The Ark sopade banan med sina motståndare och det firas med champagne.

Såna här lördagar är det bästa jag vet.

En doft av utanförskap.

Igår när Jon och jag satt på pendeln in till stan för att se på hockey vid Slussen kom vi på den briljanta idén att åka vidare till Södra station (det slog mig i ett lyckligt aha-moment att det måste vara samma Södra station som jag alltid använde mig av för att spöa systrarna i Monopol när jag var liten) och gå sista biten istället för att byta till tunnelbanan vid Centralen.

Det skulle vi inte gjort.

När vi skuttar uppför trapporna och ut genom stationsdörrarna blockeras vägen av ett gigantiskt lemmeltåg. Tusentals demonstrerande kvinnor i alla åldrar med stora flaggor och facklor i händerna skriker ut sin längtan efter krossad sexism, sex timmars arbetsdag (hur kom DET in i bilden?!) och stärkt kvinnomakt. Vi är på vippen att sugas in i människoströmmen, men inser att det skulle kunna bli ödesdigert för vår hockeykväll.

Det är sju minuter kvar till nedsläpp.

Med ett tyst "lika lön åt alla" och ett snabbt sidestep för att inte frontalkrocka med en megafonutrustad demonstrant och Lars Ohly (!) börjar vi omkörningen. Hela grusgången är blockerad och efter en snabb för-/nackdelsanalys väljer vi gräsmattan några meter vid sidan om fackeltåget som flyktväg.

Skulle vi inte heller gjort.

Det tar en halv evighet att trampa sig igenom lervällingen men med mjölksyran sprutande ur öronen och de vita skorna totalförstörda lyckas vi med millimetermarginal smita förbi de främsta demonstranterna och få fast mark under fötterna innan sidostaketet helt stänger vägen.

Mission accomplished.

Efter det framstod tre timmars konstanta svettningar och ångestattacker framför modomatchen som rena njutningen.

Teknikens under.

Daniel kommer in i klassrummet och stannar upp när han får syn på Patrik.

-Fan, jag skulle ju ha messat dig men glömde det helt! Kom du ihåg att ta med dig mitt minne?

Bättre än så blir det inte.

Där står alla pojka...eh...flick...näe. Vi står på rad.

Stolta kusiner. Från vänster: Tove, Jens, Petter, Jonathan.

Minns ni kusinfesten?

Det är först på senare år vi kusiner umgås utan att klä ut oss. Under hela vår barndom gjorde vi det. Att få dra ut stora utklädningslådan under Majas säng och rafsa ihop den snyggaste outfiten var det bästa vi visste.

Och när alla var klara togs det kort. (Hade våra mammor och pappor varit riktigt snälla så uppträdde vi också. Med sång och dans.)

När jag var hemma i Småland senast roade jag mig med att bläddra igenom familjens alla fotoalbum som min syster Lisa så flitigt organiserat. Överallt fanns det bilder på utklädda barn. Det var prinsessor, cowboys, punkare, apor. You name it. Det tog många foton och skratt innan jag upptäckte det.

Jag var nästan alltid utklädd till tjej.

Blommiga kalsonger kanske inte är bra för mig?

Spela kula med mig! Schyssta!

Snart är våren här. Det har jag sett på nyheterna.

Någon som vill hoppa hage eller bilda bolag nere på grusplanen?

Modo, svett och tårar.

Jag har varit här förut. Oron. Förväntningarna. Ilskan och glädjen. Allt är sig likt (och förenas visst fortfarande i ett lätt illamående).

Det var denna tiden på året min f.d. flickvän knappt vågade möta min blick. Det var idag mamma brukade springa runt i huset och ställa undan alla vaser och ömtåliga föremål som skulle kunna tänkas hamna inom räckhåll. Och det var dagar som denna min lillasyster med en klump i halsen frågade pappa om han trodde att hon skulle våga smita förbi mig och tvn på väg mot sitt rum.

Alla var rädda för stormen.

Och nu är vi alltså här igen. Jag skäms så svetten pärlar sig i pannan på mig när jag erkänner min upphetsning inför vad som väntar. Om jag fick välja hade jag önskat att jag inte var en så himla normal kille ibland. Att jag slapp gilla sånt här pinsamt. Men nu gör jag alltså det.

Och idag är Dagen D.

D som i hockeyslutspel.

Muahaha! Got ya!

Bortsett från ett par damer med osmak nog att rynka på näsan åt fräsiga småbyxor med palmer och bladguld på så verkar bloggarna här inne sitta på god smak.

Det känns tryggt.

Men det är inte nog med det. Jag la förstås bara upp bilder på kalsonger jag redan äger (inte precis DE jag äger, men ni förstår) för att få så direkt kritik som möjligt. Och mina favoriter vann omröstningen.

Grönt och guld ÄR fint.

Även om de kräver sin man, som Sandra säger.

Tjusiga småbyxor.

Min kompis Jon skrattade åt mig när jag vände och vred på ett par blommiga kalsonger i en butik häromdagen. Han sa att blommiga kalsonger är fult.

Men jag tycker det är fint.

Visst är det?

Det är nog norskornas fel.

När jag vaknade idag och tittade på klockan visade den 17.40.

Det borde väl finnas något slags pris att få för det?

En kaffekask senare bloggar jag igen.

Det är lördag kväll och jag står i köket i bara handduk. Jag nynnar på Magnus Uggla och lagar potatisgratäng och testar några nya moves på väg till kylskåpet. David stannar till i dörröppningen och skrattar försynt.

-Ibland borde man ta kort på dig.

Jag ställer in gratängen i kylskåpet och funderar en stund på vad han egentligen menar när jag går mot mitt rum. Och då slår det mig.

Ibland är jag en parodi på mig själv.

Vilar mig i form.

Om ni undrar varför jag inte skriver något nu för tiden så beror det på att jag inte vill. Och om man inte vill så behöver man inte.

Visst, mamma?