He's a maniac, maniac, on the floor...

När jag kom hem från skolan häromdagen låg det ett rött kuvert utanför min dörr. Jag sprättade med ivriga fingrar upp det och läste på lappen.

"Om några veckor fyller jag 25. Då är du bjuden på födelsedagsfest! Festen har 80-talstema..."

Det blev svart.

Plötsligt började det blixtra framför mina ögon. Lionel Richies "Dancing on a ceiling" började hamra mot mina trumhinnor. Tungan smakade sockervadd. Och när jag kände efter hade byxorna jag haft på mig när jag gick till skolan förbytts mot ett par tajta jeansshorts modell korta.

Deja vu.

Jag har varit på 80-talsfest en gång tidigare. Här är beviset.

Okej. Dåså.

Jag extraknäcker som psykolog ibland. Har en kompis som brukar höra av sig med jämna mellanrum och be om en terapirunda runt sjön. Självklart ställer jag upp.

Våra senaste samtal har handlat om hennes förhållande. Det sjunger på sista versen. Och hon får hjälp med andrastämman av en tredje part. Ett vänsterprassel. Hennes intet ont anande pojkvän går en bister framtid till mötes. Efter ett långt snack försöker jag plantera en liten sägsomdetärinnandetblirvärre-idé hos min vän.

-Du, det är ju rätt synd om din pojkvän.
-Ja, jag vet. Men det är faktiskt mer synd om mig.

Under några sekunder bläddrar jag igenom min förvirrade hjärna efter anteckningarna från dagens samtal, men kunde inte för mitt liv få ihop det.

-Varför är det mer synd om dig?
-Har du inte lyssnat, eller?! Jag ska ju få tandställning!

Again, so simple...

Små barn roar sig lätt. Det har man ju hört.

Igår var jag och min storasyster på en thai-restaurang. Vi fick ett litet bord i ett ännu mindre utrymme (svår ekvation, eller hur?) ungefär mitt i gången där alla går. Det dukades med räkchips och menyer och var vi redo att beställa.

Syster: -Har ni cola light?
Servitris: -Ja, det har jag.
Syster igen: -Bra, då tar jag det.
Servitris IGEN : -Ja, det har jag.

Jag kan inte för mitt liv få till samma hopskrynklade ansikte på väg att explodera i ett stort skrattochcolaregn där jag sitter nu, hur jag än försöker. Det hade kunnat bli världens roligaste evighetsmaskin om de fortsatt dialogen i samma stil.

Jag fnissar fortfarande.

Hjälp! Bloggdjävulen har tagit mig!

Nu har jag pluggat i nästan två och en halv timme. Det vill säga, jag har lagt upp alla mina skolböcker och anteckningar framför mig, satt mig vid datorn och surfat runt på tusen miljarder olika bloggar i nästan två och en halv timme. Och inte teorisläckt en enda brand.

Kan någon komma och säga åt mig på skarpen?

Snälla?

Plötsligt händer det...

Jag har kommit ett nytt sätt att spara pengar.

Varje gång jag handlar saker för över 50 kronor köper jag en trisslott. Sen sparar jag den tillsammans med alla andra från tidigare besök i affären. I muggen på mitt skrivbord finns för tillfället 14 oskrapade lotter.

När jag känner mig pank nästa gång skrapar jag bara lotterna och vips så är jag rik igen!

En gång vann jag 10 000. Det var 11 år sen. Undrar hur många gånger jag har handlat för över 50 kronor sen dess?

Hursomhelst, det här är stensäkert.

Shalalala! I am so smart! S-M-R-T!

Sa du pulsklocka, Micke?

Idag ska vi ha löptest. Tre kilometer på tid. Alla springer samtidigt och kom ihåg, det är ingen tävling! Ni gör det för er egen skull.

Fuck off.

Här ska tävlas.

Springa är det näst tråkigaste jag vet i hela världen. Det enda jag hatar mer är att förlora. Ilskan över att förlora vinner över hatet att springa, alltså. Jag tar inte ett enda löpsteg ute i spåret utan att svära högt inombords över hur fruuuuuuktansvärt tråkigt det är. Och jag är alltid arg som ett bi när jag äntligen kommer i mål.

I min klass går Motsatsen. Micke. Triathlon-Micke.

Milt uttryckt kan man sammanfatta läget med att våra träningsupplägg skiljer sig lite. På lunchen, medan Micke far upp och ner och fram och tillbaka i löpspåret, ligger jag i soffan och äter krokantglass (åh, jag är kär!) och tittar på McLeods döttrar. En halvtuff vecka kör Motsatsen 10-14 löppass medan jag springer 0-1 gång beroende på i hur god tid jag börjar gå mot pendeln in till stan.

Oddsen talar inte för mig.

Men jag vet vem som kommer att ha mest bråttom att komma i mål.

Nähä.

Får man länka till andras bloggar utan att tala om det först?

Inte?

Too late.

Nämen! Är det inte?!

Stockholm är fullt av kändisar.

Varje gång min lillsyster kommer upp hit är det hennes huvudattraktion. Hon räknar dem när hon shoppar, hon räknar på tunnelbanan, när hon äter lunch och hon räknar ta mig tusan kändisar när hon sover också. Ett besök i Stockholm utan att ha sett en enda kändis är inget annat än ett stort misslyckande. Senast hon var här såg hon Christer Sjögren. Vikingen.

Det brukar sluta med att jag blir tjurig. Jag är inte ens en tusendel så duktig spårhund som min lillsyster. Hon sniffar till sig Eagle-eye Cherry på en undanskymd uteservering som om det vore den smalaste saken i världen. Och varje gång hon lagt ögonen på någon skrattar hon nöjt och gnuggar händerna och gnisslar hånfullt att nu är jag uppe på fem, Petter. Fatta bra. Fem!

På senare tid har jag utvecklat någon form av försvarsmekanism som gör att jag omöjligt förlorar nästa gång lillsyster kommer hit för att tävla. Jag kan få vem som helst att bli lik vilken kändis som helst. Lätt som en plätt!

I min klass går Edward Norton, Leonardo di Caprio och en av brandmännen (som inte heter Scott, Mastodontfilms-Mäts eller Cameron) i Nile City. Och i mitt fotbollslag är Thomas Wassberg massör och Jan Rippe (OS-ombudsmannen, ni vet) en femtonårig innermittfältare.

Igår åt jag till och med brunch bredvid halva Bo Kaspers Orkester, med tillhörande söner och döttrar, trots att jag inte ens vet hur orkesterns ser ut!

Ni förstår poängen. Jag är unbeatable.

Kom an du bara, Maja! Bring em' on!

Åh, kärlek är så vackert!

(Ett ungt par 16+ står i kön på McDonalds för att beställa.)

Tjej 16+: Jag vet inte vad jag ska ha. Jag vill ju inte bli tjockare.
Kille 16+: Mmm.
Tjej 16+: Vaddå mm?!
Kille 16+: Vaddå?
Tjej 16+: Ja, lyssnar du inte på mig eller?
Kille 16+: Va? Jo...
Tjej 16+: Nej det gjorde du inte! Åh, du lyssnar aldrig på mig!
Kille 16+: Jaja, men vad fan sa du då?
Tjej 16+: Att jag inte vill bli tjockare, tycker du jag är tjock eller?
Kille 16+ (höjer rösten): Nej, bara lönnfet! Men jag älskar väl dig för i helvete ändå! Vad ska du ha för jävla mat nu då?!

Tjej 16+ (till kassören): En McFeast & Co.

Ps. Ja, jag har snott det här, men jag tänker ändå publicera det i MIN blogg. Jag bestämmer. Ds.

Jag är ett svetto!

Häromåret fick vi i fotbollslaget en mintgrön (javisst!) regnochvind-tät jacka att träna i. Reklamtryck på ryggen, luva och åtdragbara snören i nederkanten. Ful men funktionell.

Trodde jag.

Igår testade jag den för första gången in action. Två varv runt spåret senare låg jag och flämtade på gräsmattan i en svettpöl stor som Indiska oceanen. Plus Atlanten. Jackan/plastpåsen jag hade på mig släppte inte igenom tillstymmelse till luft och efter tre löpsteg fungerade den mer som en bastu än ett träningsplagg. Sedan lunch igår har jag enbart ägnat mig åt återhämtning och vätskepåfyllning. Jag är som vandrande fnöske efter min helvetestur i spåret.

Det är inte omöjligt att vi får se de mintgröna jackorna med reklam på ryggen i nästa avsnitt av Tjockholmen.

Be aware!

Jag skulle ju bara prova lite...

Jag vill inte vara en av dem! En sån där jag innan skolstarten var livrädd för att tvingas dela klass med i två år. En töntig machokille med räddningsverkets logga på t-shirten som står och spänner musklerna på gymet och använder sin utbildning som inträdesbiljett till flickors trosor. Jag vill inte!

Igår hämtade vi ut våra uniformer. Eller ja, larmställ heter det faktiskt. Hjälm med nummer, handskar, brandgula jättejackor, stövlar. Rubbet. Det kändes stort och tungt och otympligt. Men när jag fått på mig allt var det som om en liten fe kommit och svingat sitt glittrande trollspö över mig och viskat att nu, Petter, nu är du tuffast i hela världen!

Jag skuttade hem och det tog lååång tid innan jag motvilligt låste in utrustningen i mitt skåp i källaren. Jag gick upp på rummet, la mig på sängen och försökte läsa i min bok. Det var omöjligt. En halvtimme senare smög jag försiktigt ner till källaren, fick ett larm på min osynliga walkie-talkie och bytte om igen.

Sen stog jag i evigheter och poserade framför spegeln och kände mig såååååå lycklig...

Skrattar bäst som skrattar sist.

Igår var jag på O'Learys och tittade på fotboll. Det är ungefär det bästa jag vet.
Värmde upp med Chelsea-Liverpool för att sedan bita på naglarna i knappa två timmar framför hatmötet Manchester United mot Arsenal. Det är årets match, typ.

Det var väldigt mycket folk men jag lyckades ändå armbåga mig fram till en stol rakt framför den gigantiska tv-skärmen utan att spilla ut en endaste droppe öl. Till min stora glädje upptäckte jag att min granne också var Arsenalfantast. Ingen anledning till oro, alltså.

Två minuter innan avspark presenterades laguppställningarna. Min öldrickande Gunner till granne jublade glatt åt alla gultröjade spelare. Fram till den sista. Stackars Emanuel Adebayor.

-Han är HELT värdelös.

Jag mumlade något till Adebayors försvar och matchen sparkades igång. Hög stämning och bra spel. Arsenal pressade på och varje gång de närmade sig mål reste sig min ölpimplande kompis och knöt nävarna i luften av förväntan. Och varje gång Emanuel Adebayor fick bollen skrattade grannen rått och lät ungefär som en torktumlare full av sand.

-Hahahahahihihihhohohoshshshs! Han är HELT värdelös!

Jag började tycka synd om spelaren med de långa benen och den aviga tekniken. Varje gång han rörde bollen var han hihihihihohohohshshshshs helt värdelös!
Inte ens när han ordnade en straff åt Arsenal väckte han några sympatier hos min numera fulla vän.

-Hahahahihihihshshshsohohoh! Jävla sopa! Heeeeeeelt värdelös är han!

Nu började jag bli irriterad. Väldigt irriterad.

Och då hände det.

Med bara några minuter kvar springer Emanuel sig fri och avgör med matchens enda mål. Pangtjoff och 1-0. Grannen hänger nu en meter upp i luften och jublar och skvätter öl över hela stället.

-Hahahahohohohshshshsihihihi! Fy fan så jävla underbart! Adebayor, alltså. Fan va grym! Vilken kung!

Vuxna män gör saker tillsammans...

Hög tid att krypa till korset. Jag hade fel. Bilden av en brandmansutbildning som en testosteronfylld och spik-i-munnen-fylld vardag är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Inga machomän så långt ögat når.
Efter två veckor i skolan vill jag springa runt och trevlighelg-krama varenda liten klasskamrat bara för att alla är så söta och omtänksamma och snälla mot varandra.

Var på en brandstation igår och intervjuade en kille. Fick veta på förhand att han kallades Råttan och var styrkeledare. Vältränad och musklig. Läge att få sina machofördomar bekräftade, med andra ord.

Hur det gick?

Jodå, grabben var världens tuffaste mjukis. En mysråtta. Han sa att stöddiga killar inte passar in och att ödmjukhet var enda sättet att överleva inom kåren. Givetvis.

Hur kunde jag ens tänka tanken att det skulle finnas något negativt med skiten?

Jag är för feg för en sjal!

På kusin Toves kräftskiva drack de glada festdeltagarna en del öl och sprit och vin. Och jag var inget undantag.

Framåt småtimmarna fick jag för mig (man får alltid för sig konstiga saker när man dricker, har jag förståt) att jag var skitsnygg i min storasysters blommiga sjal. Så snygg att jag smög in och knyckte den när hon somnat. Sen pose-dansade jag till tidigt på morgonen. I sjal, alltså. Inget konstigt med det.
Det lustiga var att jag dagen efter, när håret stod åt alla håll och skjortan var knäppt med ungefär 50% av knapparna i rätt hål, FORTFARANDE tyckte att jag var snygg i sjalen. Så blommig den var.

Vad göra? Köpa sjal.

Efter mycket om och men hittade jag (okej, jag handlade via mms med hjälp av syster och systerpojkvän) en snygg sjal. Som jag gillar. Framför spegeln. I mitt rum. Med dörren låst.

Men när satan ska jag våga ha den på mig offentligt?!

Lill-krizan skryter.

Jag bara måste skryta lite, trots att jag vet att det är fult. Mest för att jag är så fantastiskt förvånad själv.

Förra veckan lekte vi hinderbana på skolan. Med utrustning (stooora gummistövlar längst ner, alltså) och på tid, såklart. Banan gick över en massa stora stenar, in i ett hus, uppför en brant trätrappa, nerför samma branta trätrappa, över en massa höga hinder, in på bakgården där det låg ännu fler stora stenar att hoppa mellan, tillbaka samma väg, runt huset och in i mål. Och hela tiden skulle man släpa på slangar och trämänniskor i naturlig storlek. Det gick alltså ut på att svettas, stöna, springa och klättra så mycket som möjligt utan att dö. Och fort.

Jag var snabbast av alla.

Go Lill-krizan!

Slå mig inte!

Jag klarar inte mer! Varje gång jag får förbi en datorsal så svämmar mitt dåliga samvete över. De står där inne på sina fina bänkar och tittar på mig med ledsna skärmar och ropar på den förlorade sonen. Vad är det med dig?! Skriv på oss, blogga oss, gör nånting då!

Ferdinand är skyldig er en ursäkt.

Jag LOVAR på heder och samvete att blogga oftare. Att ha ett studentrum utan internet är ingen ursäkt för att nonchalera skolans datorer dag efter dag. Jag vet.

Det är bara så jäkla kul att träna istället.

'Cause I'm a studyhorse, yes I am!

Hemma på landet i Småland igen efter en första vecka som student. Fotbollsmatch väntar. Jag ägnade hela kvällen igår åt att sitta på köksbänken hemma hos mor och far och tindra med ögonen och lyriskt berätta om min skola och mina klasskamrater. Jag kunde knappt sitta still i min iver att få tala om allt kul som hänt och hur bra allt känns.

Jag krånglar med CSN, dricker kaffe på bensträckarrasterna, har ett kollegieblock under armen och ett schema på nätet, jag diskuterar föreläsningar, går på studiebesök, klagar på sega teoripass, ställer smarta frågor och sitter längst fram i klassen. Jag är en plugghäst utan dess like.

Och I löööööööööve it!

Snart är det måndag igen!

Vi är lurade!

Första veckan i skolan är snart avklarad. Roliga lärare, grupparbeten, inspark, nattliga fyspass, hinderbanor, docksläpning och störiga klasskamrater. Väldigt störiga klasskamrater.

I klassen finns 34 snälla, trevliga, omtyckta personer. Sen finns Mats och Jeff.

Mats är en sann stockholmsfjolla som jobbar natt på Café Opera, röker titt som tätt och kommer alltid minst en halvtimme sent till lektionerna. Gärna med gigantiska pilotbrillor på sig och med en handväska över axeln. Och han är son till skolchefen, såklart. Fruktansvärt störig.

Jeff är en bonnlurk från Dalarna med håret åt alla håll, som pratar lite för högt när man inte ska prata för högt, luktar rökt sill och svett och mögel och har en vinröd keps med rak skärm under hjälmen. Alltid. Han är också störig.

Efter tre dagars grupparbeten och träning var klassen överens. De måste bort. Dumma, störiga människor!

Då kom smällen.

Under en videovisning på insparken stannar plötsligt filmen. Och en suddig hemmavideo börjar rulla. I en säng ligger Jeff och Mats. Eller ja, där ligger "Jeff" och "Mats". De lurades bara. Egentligen går de i tvåan och heter något helt annat. Jeff hade inte ens keps i vanliga fall.
Det blir helt tyst i ungefär en evighet. Sen jublar alla av lättnad.

Nu är det två dagar senare och vi går mest runt och saknar Jeff och Mats.

Dumma, störiga människor, kom tillbaka!

Förstår ni varför nu?

Den riktiga Tybbe Däla. Till höger alltså.

Förklaringen.

Okej. Egentligen vill jag hellre krypa till sängs än till korset, men jag känner mig skyldig er alla en förklaring. Jag vill ju inte att ni, kära läsare, ska gå omkring och se ut som stora frågetecken bara för att jag inte kunnat hålla mig till ett namn utan tre. Dessutom tjatar storasyster på mig och en förklaring är verkligen på sin rätta plats, Petter!

Jag heter alltså Petter, men kallar mig själv Tybbe Däla eller Lill-krizan. Det förstnämnda efter en stor tänkare/verbal slagskämpe från min hemort och det andra efter en gammal ishockeymålvaktslegend (vackert ord) på 25 år.

Bergreppen utredda.

Min blogg byter från och med för några timmar sedan namn från "Tybbe Däla tänker högt" till "Lill-krizan tänker högt". Bara med anledning av att jag är livrädd för att den riktige Tybbe ska söka upp mig och banka skiten ur mig. Förmodligen med en rostig sked eller något annat tortyrredskap.

Alltså. Petter = Tybbe Däla = Never more.

Är ni med?

Ps. Tack för att fantastiska namnförslag! Att jag skulle strunta blankt i dem och välja något på egen hand var mer eller mindre givet, men det är alltid kul att testa sina medmänniskors kreativitet. Duktiga ni! Ds.

I väntan på 21-filmen.

Ibland har man lite tid över. Då kan man ägna sig åt sysslor som kanske inte verkar så himla viktiga, men som ändå fångar ens uppmärksamhet. Just nu är en sådan stund.

Jag sitter och försöker komma på roliga ord med ännu roligare synonymer. Till min hjälp har jag den här.

Här är några exempel på ord och uttryck jag genast ska börja använda dagligen:

På pickalurven = full
Exkrementer = bajs
Elektronhjärna = dator
Undervisningsanstalt = skola

Hej då!

It's all coming back to me.

Fötterna i högläge och mönstret börjar bli tydligare.

Fredag. Restaurang. Lyx. Blodduva och....lime. Eller? Näe. Fotboll. Spännande. Kramp. Orörlig. Däckad. Kamera. Fimp? Kanske...

...det kommer nog snart. Jag känner det.

ERROR!

Jag har sån jävla otur!!!!

Helgen har varit hur kul som helst och det har hänt en maaaaaaaasssssssaaa som jag vill skriva om i min blogg. Jag har tänkt minst fem gånger att det här MÅSTE jag bara skriva om i min blogg på söndag! Men nu är allt borta.

Total blackout.

Ska gå upp och lägga mig på sängen med benen i högläge och låta blodet rinna ner i huvudet så kanske, kanske min hjärna börjar fungera igen. Och funkar knepet kan det här bli världens bästa och roligaste blogg bara på några minuter.

Håll tummarna!