To be continued...

Det är onsdag kväll. Snart midnatt. Regnet piskar mot fönstret och höstvindarna sliter ner de sista gula löven från träden. I en studentlägenhet i Sickla ligger jag och försöker sova. Det är kolsvart utanför.

Plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik. Jag känner blodet frysa till is i mina ådror men jag vågar mig ändå upp från sängen. Jag lyssnar. Försiktigt närmar jag mig ytterdörren. När jag efter en milslång vandring äntligen har låset inom räckhåll hör jag hur någon skrapar mot träet på andra sidan. Små, tysta skrapningar, men fullt tillräckliga för att mitt öra ska uppfatta dem och mitt hjärta ska sluta slå. Någon står utanför min dörr. Någon som vill in.

Och så skriket igen.

Jag sluter ögonen och sväljer en gång. Sen fattar jag låset. Och vrider om....

Bilder you say.

Eftersom jag har alla tid i världen just nu tänker jag gå min syster till mötes och lägga upp ett par bilder i min blogg. Jag förstod faktiskt att du menade permanenta bilder som layout, Lisa, men jag vet inte hur man gör!

Ni får lite hästar och annat höstigt istället.

Puss och kram!

Erkänn fina!

Apropå uppdatering.

Jag har just slagit ihjäl två och en halv minut genom att växla mellan att uppdatera sidan över lägenheter att hyra på Blocket och min home-sida på Facebook.

Tyvärr börjar det redan bli ganska tråkigt.

Uppdatering.

Å andra sidan kan det här vara bra för min blogg.

Sjukhuset.

Att åka till Karolinska Institutet för att slå sig ner i bibblan och plugga i fyra timmar är, med tanke på en hastigt närmande deadline, en jättebra idé. Att glömma det redan halvfärdiga arbetet hemma och därmed kasta bort möjligheten göra någon som helst nytta är inte fullt så smart.

Kvar har jag nu 3 timmar och 14 minuter att slå ihjäl. I ett bibliotek där alla böcker handlar om sjukdomar. Och jag redan läst dagens Sportbladet, överdoserat facebook, fikat två gånger och lämnat blod.

Jag tror jag dör av långtråkighet!

Pimp my blogg.

När jag startade min blogg förra sommaren tyckte jag att den var jättefin. Jag har aldrig varit något tekniskt under så när jag (givetvis med hjälp av syster Lisa) helt plötsligt hade lyckats publicera både en bild på mig själv och några rosa blommor längst upp på sidan var jag mer än nöjd med min layout.

Nu verkar dock tiden ha hunnit ikapp mig och min kära blogg.

Efter att ha studerat och läst andra bloggar tvingas jag konstatera att Lill-Krizan tänker högt mycket väl kan tilldelas årets pris i kategorin "Nätets fulaste blogg". Det känns varken smickrande eller kul. Bara pinsamt.

Därför bjuder jag nu in till allmän brainstorming! Jag uppmanar er att raka era huvuden, ta på er glasögon med markerade bågar, skaffa en liten tuss hakskägg och tycka till!

Nå, vad saknar du här inne?

Trocadero!

Min tjej berättade häromdagen om ett par som använde uttrycket "trocadero!" när de bråkade. Om någon av parterna tyckte att de inte kom någon vart i fajten var det bara att ropa trocadero! så fick den andre inte komma med några fler argument.

Ganska smart, tyckte vi. Och la det på minnet.

Idag ringde telefonen och det tog inte många sekunder innan vi hamnade i diskussion om något. Naturligtvis var jag dum nog att ganska omgående måla in mig själv i ett hörn.

-Det fattar du väl att du säger emot dig själv när du säger så?!
-Nej, men...
-Jo! Du kan ju inte först säga en sak och sen göra tvärtom!
-Jag...
-Alltså, Petter, tyst med dig! Nu får du faktiskt tänka efter lite och erkänna att du har fel.

Sagt och gjort. Efter tänkte jag. Men moget erkänna att jag har fel? Näe! Någon alternativ flyktväg? Kanske.

-Trocadero!
-Eh, va?
-Trocadero trocadero trocadero!
-Men vad f....
-Tyst nu! Jag säger trocadero!
-Okej då. Du får väl igenom den. Men vi måste nog byta till ett ord som går att uttala på smålänska.
-Deal.

Fördomar.

Jag får ofta höra att jag är fördomsfull. Att vara fördomsfull innebär i mina ögon inte att man är full av fördomar. Bara att man är mer fördomsfull än andra. Krångligt? Kanske. Men inte nödvändigtvis.

Jag tror att alla människor har förutfattade meningar och fördomar om andra och annat.

Här är min topp 5 av fördomar jag har:

5. Alla som flyttar till en annan stad och plötsligt börjar bryta dialektalt gör det medvetet för att verka coola.

4. Människor som är förmögna att njuta av någon form av idrott är mer sympatiska än andra.

3. Precis som de som uppskattar svampplockning.

2. Alla som håller på något av de tre stora Stockholmslagen Bajen, Gnaget eller Järnkaminerna är lite dummare än vanliga människor.

1. Människor som läser bloggar kan inte låta bli att kommentera inlägg om ämnen som de själva har en personlig anknytning till. Som fördomar, typ.

Visst?

Reflexräddning.

Och för att återfå lite av min heder efter förra inlägget vill jag bestämt förtydliga följande:

Nej, jag brukar inte ha min mamma att springa ärenden åt mig. Jag bor hemma högst tillfälligt och har inte på något sätt glidigt tillbaka in i tonåren bara därför. Och ja, jag hjälper till med disken och tvätten och sånt ibland.

Det var nog allt.

Sparlåga.

Saker som rör sig i mitt huvud idag, söndag:

# När var det mamma skulle komma tillbaka med den där chipspåsen egentligen?

# Varför var de tvungna att vrida tillbaka klockan en timme just idag när det är så mycket bra fotboll på tv? Förstår de inte att det är jobbigt att vänta?!

# Undrar om det skulle låta dubbelt så fint om jag sålde min 6-strängade gitarr och köpte en 12-strängad istället.

# Jag kanske skulle kunna vara med i Idol 2008 i så fall.

# Tänk om Kalmar FF vinner SM-guld idag. Fy fan!

Annars verkar detta vara en dag då det inte rör sig så mycket i övrigt där uppe.

Rätt skönt ibland, faktiskt.

Jag är ju förkyld, säger jag!

- Godmorgon! Det är din pojkvän.
- Hej.
- Vad gör du?
- ...
- Hallå?
- Jag gör inget.
- Har du sovit gott då?
- Mmm.

Jag hörde det redan redan på "Hej". Något är fel. Av tidigare erfarenheter vet jag dock bättre än att bara slänga ur mig det. Därför funderar jag en stund innan jag ställer den livsfarliga men ofrånkomliga frågan.

- ...är du arg?
- Du har så störig röst idag! Du pratar nasalt och skränigt! Jag blir irriterad!
- Har du vaknat på fel sida idag, honey?
- NEJ!!!

"Antydan till hål på 1:2, 2:2, 3:2, två på 2:4, 2:3, lite på 3:1, 3:3 och 3:4..."

Vaknade i morse med ångest upp över öronen. Jag gned med tungspetsen över mina tänder och kände hur det isade i var och en av dem. Jag såg sprutorna framför mig och bländades av den övernaturligt starka lampan där jag låg i sängen och vred mig i mina plågor.

Det är snart tre år sen jag var hos tandläkaren senast.

Det besöket slutade med en jättestor fluorflaska i ena handen, tandtråd i den andra och en gnagande samvete inombords. Du sköter inte dina tänder. Jag är ganska säker på att det smakade banangegga i munnen också.

För tre år sen hade jag inget färdigt, men början till hål på femton(!!!) olika ställen.

Jag är ganska säker på att jag tänker skjuta upp nästa besök lite till.

I'm one of His now...

Lyssna noga nu.

Jag, Petter Bjärbo, planerar att tillbringa de sista timmarna av min lediga fredag i det ödsliga huset på landet framför tvn och Idol 2007. Alldeles ensam tänker jag sitta där, med mitt kaffe och min kaka, och titta på ett program jag sågat sedan första avsnittet.

Den lilla gnutta av självrespekt jag trots allt samlat på mig kommer efter kvällen att vara ett minne blott.

Och jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på den här gången.

Lillis efterlyser...

...lägenhet i Stockholm.

Eftersom vi blir utkickade ur studentlägenheten så fort vi fått våra examensbevis i händerna står vi snart utan tak över huvudet. Och det känns lite tråkigt. Inte vill ni väl att jag ska behöva frysa om nätterna? VA?

Om någon vänlig själ inte vet vad de ska göra av sin överblivna lya i trakten kring huvudstaden, hör av er!

Okej?

Stolpe, ribba...mål!

I torsdags frågade jag min gamla gymnasiekompis Arvid om han hade lust att ägna två timmar åt mig på en kvarterskrog i Växjö. Det ville han. Vi hann, utöver mängder av öl, beta av en massa gamla minnen från skoltiden. Eftersom jag redan berättat om dokussåpan och rollspelet väljer jag en annan historia denna gången.

Lill-Krizan presenterar...

...Filip the footballer!

Det hela utspelar sig på skolans gröna fotbollsplan. Eftersom vi, som de smöriga elever vi trots allt var, hade lyckats linda vår gymnastiklärare runt våra tonåriga lillfingrar fick vi som vanligt välja vad vi ville göra på idrotten. Och som lika vanligt lyckades jag övertyga mina kamrater om att det är fotboll som gäller.

Skillnaden var att Filip ville vara med.

Jag försöker undvika att ha fördomar mot andra människor, men när en två meter lång och direkt spinkik hårdrockare med ett enormt intresse för biologi och tjocka, konstiga böcker säger att han gärna vill vara med och sparka boll får till och med jag onda aningar.

Hursomhelst.

Vi bestämde oss för att skippa målvakter (alla var bollrädda) och istället köra stolpe och ribba . Det går ut på att man istället för att göra mål på vanligt vis ska träffa stolparna eller ribban. Alla var väl införstådda med reglerna.

Trodde vi.

När Filip efter en halvtimmes spel och vad han måste ha upplevt som en evighet av misslyckanden äntligen lyckas förpassa bollen in i nätmaskorna och stolt sträcker armarna i luften och skriker YES!!! över hela fotbollsplanen tar tålamodet slut hos hans lagkamrat Louise.

-För helvete, Filip! Man ska träffa stolpen eller ribban för att göra mål, INTE skjuta I mål!!!
-Va?
-Det finns en anledning till att det heter STOLPE och RIBBA, pucko!
-Men...jag trodde... Faaaan också!

Plums igen.

Under gårdagens mysiga höstpromenad med flickvännen ser vi på avstånd hur det samlats en massa folk som står och hänger över räcket vid Stockholms ström. Eftersom människan i allmänhet och vi i synnerhet är nyfikna varelser kan vi naturligtvis inte låta bli att luta oss över deras axlar för att se vad som pågår.

I strömmen ligger en grön gammal träbåt. Jättejättegammal. I den sitter två gubbar. Också jättejättegamla. De fiskar med en jättestor håv och dricker öl. Ju mindre fisk de får, desto mer öl dricker de.

Redan här ringer varningsklockor.

Plötsligt ligger det en liten fisk och sprattlar i jättehåven. Den öldrickande gubben i aktern på båten säger till sin öldrickande kompis vid årorna att han ska hålla båten stilla i det strömmande vattnet (vilket gubben med årorna uppenbarligen varken vill eller kan) innan han sträcker sig ut över kanten på båten. Han vinglar lite samtidigt som han sträcker en lite mindre jättehåv ner i den stora jättehåven och fångar upp fisken. Sen vinglar han tillbaka ner i båten och rapar belåtet.

-Han ser ut att tycka om öl, säger jag neutralt men kan inte dölja min entusiasm över den fångade fisken.
-Ja, men de kommer ju att trilla i snart om de fortsätter sådär.
-Mmm, förmodligen.

Vi lämnar de båda gubbarna åt deras öde och skyndar vidare mot centralen och mitt tåg.

Idag väcks jag av ett sms från Cajsa.

Mycket riktigt.

"Håvbåtsfiskarna är i tidningen idag!
Deras båt kantrade så båda ramlade i.
Nu har de lärt sig att man faktiskt inte ska
dricka öl på sjön."

Festliga gubbar det där.

Lite FÖR festliga.

Plums, sa det.

Kära medmänniskor!

Av ren omtanke väljer jag nu att gå ut med ett litet tips i höstrusket:

Hur ensamma ni än känner er och hur frusen man än blir av det här vädret så kombinera aldrig fotbad och mobiltelefon. Försök undvika att ha telefonen inom en två meters radie från själva fotbaljan. Om undantag ändå måste göras...

...SE DÅ FÖR FAN TILL ATT INTE TAPPA NER TELEFONEN I VATTNET!

Sssccchhhhhh!!!!!!!!!!

Alltså, jag kan inte riktigt förstå vad jag har gjort för att förtjäna det här, men den tysta avdelningen på X2000 är verkligen en skänk från ovan. Lugn och skön och bokläsarvänlig miljö. Plus att man inte blir störd när man löser korsord.

När jag blir gammal ska jag ägna alla mina pensionspengar åt att åka land och rike runt i min tysta avdelning och se till att reglerna efterföljs. Ser jag minsta lilla mobiltelefon eller tvingas ta del av så mycket som ett litet för högt "tack!" när någon reser sig för att släppa iväg en medresenär till toaletten är jag den förste att ingripa. Vips är jag där med min finrutiga gubbkeps och mitt pekfinger och markerar vänligt men bestämt mitt missnöje med en enkel ett-ljud-till-och-jag-skär-halsen-av-dig-gest.

Och så ska jag ha den finaste kaffetermosen i hela tåget.

Så det så!

Arla morgontimme.

Klockan är 11.49 och jag har just avslutat ett samtal med min kompis Peter. Han lät en smula (läs helt jävla sjukt) sömndrucken.

Tuuut. Tuuut. Tuuut. Tuuut. Tuu...

-Pfffhhhmmmm.
-Peter? Det är Petter.
-Mmm. Hej.
-Väckte jag dig?
-Mmm.
-Förlåt. Var du ute igår eller?
-Mmm. Eller nä. Jag var hos en polare och... eh... spelade schack.
-SCHACK?!
-Mmm. Till fyra. Vi hörs senare istället... Klick.

Jag säger då det. Har aldrig provat själv, men jag drar slutsatsen att en natts schackspel kan liknas vid att bli överkörd av ungefär tre timmerbilar.

Med släp.

Mormor bär prada.

Min 90-åriga mormor står i hallen och granskar mig från topp till tå när jag är på väg till kvällens fest. Hon tittar länge och väl innan hon med bestämd röst ger mig sitt utlåtande.

-Snygg jacka, det där.
-Tycker du? Tack!
-Mmm. Är ju modern längd, det där.
-Ja, jo. Det är väl det.
-Ja, det är det. För det har jag sett på tv.

Säger mormor att det är så, så är det så.

Skål!

Ni är bäst!

Okej, nu ska jag försöka formulera en tanke.

Det slog mig just att jag sällan har åsikter om saker och ting. Jag tycker väldigt mycket när det gäller fotboll, kläder eller musik, men i övrigt är det rätt tyst på åsiktsfronten. Ibland kan jag till och med komma på mig själv med att tänka att jag verkligen VILL tycka någonting i ett visst ämne, men att jag bara är fullständigt likgiltig inför det faktum att vi byter regering i landet, att priserna på blomkål har stigit den senaste tiden eller att vi återinfört vänstertrafik på vägarna.

Jag har alltid varit medveten om att jag lever mer efter hur jag känner än vad jag tänker. Inte som att jag är helt blåst och det står alldeles stilla i mitt huvud (vilket naturligtvis ändå har slagit mig några gånger) utan snarare som att jag har fullt upp med en massa andra tankar. Är jag glad är jag VÄLDIGT glad och när något känns fel har jag väldigt svårt att släppa det och tänka logiskt. Då hinner man inte med att tycka en massa om småsaker.

Just att jag inte kan koncentrera mig och tänka logiskt när jag är lite nere är det som ligger mig mest i fatet. Oftast blir tankarna överdrivet negativa och jag går omkring och gör ett helt hönshus av något som knappt var en fjäder från början. Det är en sak att leka med mig när jag är glad, och en helt annan när jag är ledsen.

Det känns lite som att det här inlägget håller på att bli en slags hyllning till människor som står ut med att vara i min närhet varje dag. Såna inlägg är naturligtvis skittråkiga att läsa för er andra, men nu orkar jag inte ta tillbaka allt. Dessutom skadar det inte att vara lite tacksam över sånt man normalt inte är nog tacksam för.

Så, trots att det är långt kvar till jul:

Puss på er mamma, pappa, systrarna och Cajsa!

Jag ser ett samband.

Är det bara jag som har upptäckt att den relativt vanligt förekommande frasen "han/hon är en väldigt social människa" nästan uteslutande används på osympatiska dito?

Funderingar.

På tåget mot Stockholm igår satt jag och funderade lite över det här med bloggar. Min blogg har ju ingen direkt inriktning. Jag pratar väl en del om fotboll ibland, men det är ingen uttalad fotbollsblogg. Eller bokblogg. Eller tjejtjusarblogg heller för den delen.

Det är bara en blogg.

Fördelen med en "öppen" blogg om allt möjligt att att man kan skriva om...allt möjligt. Du slipper ha prestationsångest (yeah, right!) över att du inte har något nytt att skriva om eftersom du ändå kan skriva om precis vad som helst.

Nackdelen med att INTE välja att styra sin blogg mot ett speciellt ämne är att man förlorar nördstammisarna bland sina läsare. Om jag t.ex. skulle driva en blogg om diskbortstarnas utveckling (föga troligt, men ändå) så skulle jag förmodligen ha tre-fyra läsare som är helt besatta av diskbortsar och som besöker bloggen tio gånger varje dag för att hålla sig uppdaterade.

Å andra sidan är det ju bara för min egen skull jag bloggar. Inte för att vinna så många läsare som möjligt. Eller... hmm.. hur var det nu....

Dagens I-landsproblem.

Ånej! Nu har min dator börjat spara alla gamla förkortningar från bloggers spamfilter. När jag ska skriva inlägg i någons blogg och intyga att jag inte är spam ploppar det upp femtontusen olika förslag på obegripliga bokstavskombinationer.

Jag ger er några exempel: cgwuvh, oagjx, knuhla (hihihih!), ogfhjskuwv.

Är inte själva syftet med ett sånt där "datorminne" att man ska spara tid?

Reflektion: Det gör man inte. Det tar skitalång tid att hitta rätt precis rätt förkortning i den där listan.

Minnet sviker.

I natt vaknade jag för andra natten i rad av att ha kommit på något jätteroligt att blogga om. Och för andra morgonen i rad tvingas jag konstatera att jag så här i efterhand inte ens under pistolhot kan komma på vad det handlade om.

Satan.

När jag för några år sedan tillhörde (den ständigt bespottade) skaran seriösa innebandyspelare hade vi en kille i laget som med jämna mellanrum fick uppenbarelser när han sov. Killen hette Örjan och uppenbarelserna bestod i olika uppspels- och frislagsvarianter som han tyckte att vi skulle prova under matcherna. Eftersom Örjan är plåtslagare i det civila (och alla plåtslagare enligt honom har plåtbitar och diverse vassa verktyg på nattduksbordet) presenterades således alla under natten nykläckta idéer inristade i plåtbitar. Visst fick han utstå en del gliringar och du-har-aldrig-funderat-på-papper-och-penna-kommentarer från sina lagkamrater, men så länge han fick fram sitt budskap var Örjan helnöjd.

Jag borde kanske lära mig något av det.