Sällskapsresan.

Jag veeeet att det är töntigt att åka på charter. Men ibland kan man bara inte låta bli. Speciellt inte när det har regnat en hel jäkla sommar här hemma.

Stig H Olsson rockar fett.

Till vårt försvar ska sägas att vi varken deltog i morgonens vattengympa i poolen, åkte på dagstur i en glass bottom boat eller förvarade våra pengar i ett plaströr runt halsen.

Lill-Krizan - andra sommaren.

Så här är det:

Jag har ju inte direkt sprutat ur mig blogginlägg sen... hmm... 21 april, men nu ska jag på allvar försöka skaka liv i min blogg igen. Det HAR faktiskt hänt saker i mitt liv. Även under blogguppehållet. Såna saker man skulle kunna blogga om om det inte hade varit för en alldeles otrolig brist på inspiration. Jag har helt enkelt inte brytt mig ett skit om min lilla kära blogg med de rosa blommorna i.

Men nu har jag alltså tänkt om.

Den stora anledningen är att jag har lämnat storstad och flickvän (tillfälligt) bakom mig och flyttat hem till mor och far igen. På landet. Jag måste helt enkelt ha något att göra om dagarna. Hej då alla soliga dagar med shoppingrundor på Söder. Hej på er långtråkiga soffliggardagar på landet med mammas obligatoriska utfrågningar om när jag ska tvätta nästa gång och på vilka tider träningarna ligger denna veckan. Beslutet om att börja blogga igen har så smått växt fram under dagen. Men det var inte förrän mamma knackade på fönstret till mitt pojkrum och frågade om jag inte vill komma ut och hjälpa henne att kratta gräs som jag bestämde mig.

Måste. Göra. Något. Vettigt*.

Därför: Välkommen tillbaka, kära besökare! Nu kör vi igen!

*Jag ber er ha överseende med att jag använder uttrycket "göra något vettigt" och syftar på att skriva blogginlägg på en halvfjantig blogg som knappt någon läser.

Det är tur att jag har Stieg!

Finns det någon endaste gång som tiden går så sakta som när man är strandsatt i sina föräldrars öde hus ute på landet och går och väntar på att klockan ska bli 17.45 så man får åka och spela sin första (riktiga) fotbollsmatch på över ett år?

Väskan är packad och jag har redan putsat mina vinröda Nike-skor två gånger samt gjort ett tappert försök att tejpa ihop mina söndersparkade benskydd från -92.

Kvar återstår alltså bara en olidlig väntan.

Att det är division 5-fotboll det handlar om, där snedsparkar är lika vanligt förekommande som passningar med rätt adress, skiter jag fullständigt i. Fotboll är fotboll och det här kan bli min lyckligaste stund på flera månader.

Bara fyra timmar kvar nu...