Imorgon tar vi nya tag.

Redan i morse borde jag ha räknat ut hur min shoppingdag skulle sluta. Det är alltid samma visa. Jag åker in för att hitta ett par snygga jeans och nya skor och kommer hem med femton kassar fulla med t-shirts, jackor, blommor, kalendrar, skjortor och wienerbröd och är totalt utfattig.

Fortfarande utan jeans. Och skor.

Jag har inte ett öre att handla för, men har ändå lyckats komma över allt* och lite till. Jag känner mig som Pretty Woman (fast utan rött hår och Richard Gere som betalar notan).

Nu återstår bara de obligatoriska timmarna framför garderoben där jag tvingas gräva fram och prova alla typer av byxor jag kan hitta för att se om några av dem passar mina nya outfits.

Och det vet jag också hur det kommer att sluta.


*utom skor och jeans alltså.

Alfons på Skansen.

Jag har tänkt tanken många gånger det senaste dygnet, men aldrig sagt det rakt ut förrän nu:

Människor som utan att tveka lånar ut sina barn under en heldag på Skansen så att man får titta på lustiga djur och åka karusell och få leka föräldrar för en stund borde få något slags pris. Ett STORT!

Soon in a theatre near you...

I ren glädje över återfinnandet* tänker jag ha en liten fotoorgie här på bloggen med bilder på nära och kära. Och på mig själv såklart.

Måste bara sola lite först.

Hej så länge!


*Se föregående inlägg

Gud hör bön!

En halv minut efter att jag klickat på den lilla orangefärgade "publicera inlägg"-knappen och lagt upp min story från gårdagen i min blogg ringer de från M/S Gerda och säger att de har hittat mina ögonstenar.

Jag tror min själ att Gud bloggar.

Wunderbar!

Konsten att lära gamla hundar att sitta.

Vad är det sista man önskar hitta när man gräver i fickan efter sitt lilla kortetui med alla VISA-kort och körkort och andra viktiga kort i?

Ingenting.

Det var precis vad som hände mig igår. Efter två stimmiga och utmattande fotbollsmatcher på O'learys bestämde vi oss för att pigga upp oss lite med en espresso och ett äpple i ett fik utanför. När det var dags att betala upptäckte jag alltså till min stora fasa att jag tappat bort/blivit bestulen på mitt VISA-kort. Jag ursäktade mig inför den snälla kaffetjejen, svepte espresson hon så vänligt bjöd oss på och rusade tillbaka till sportbaren för att leta. Som väl var låg etuiet så prydligt kvar i fåtöljen som jag legat nersjunken i och allt var lugnt igen.

-Konstigt. De brukar aldrig glida ur den här fickan bara sådär. Men nu vet jag i alla fall.

Glada och lättade vandrade vidare mot Norr mälarstrand och ett glas vin ombord på mysiga M/S Gerda. Deras mjuka skinndynor i de korgvävda sofforna var precis lika sköna och liggvänliga som de ser ut. Och man blir faktiskt trött av att dricka vin.

Så nu sitter jag här utan vare sig VISA-kort eller körkort och väntar på att de ska ringa från Gerdas och säga att de hittat mitt kära etui i rostfritt stål med fejkat ormskinn på locket.



Jag behöver blixtlås på mina fickor.

Nu.

De andra nio väger faktiskt upp det.

Idag har jag jobbat 7-16*, bokat bord på en sportbar till derbyt imorgon, varit och klippt mig korthårig och hyrt James Bond på dvd.

Så här manlig (och nu bortser jag naturligtvis från att min ena tånagel är målad med rosa nagellack) har jag inte känt mig sen jag var på bögklubb senast.

Vi grabbar rular fett!


*Okej, jag erkänner. Jag gick vid halv två. Men jag SKULLE ha stannat till fyra egentligen.

I'm singing in the rain.

Det är blött i Stockholm. Svinkallt och blåsigt och inte en jävel är fikasugen.

Så idag stämplade jag ut tre timmar tidigare från caféet och kan åka på födelsedagsmiddag hos svärföräldrarna istället.

Älskade regn!

Hör här, Lisa!

Idag, fredag den 15/6 2007, är en historisk dag.

Klockan är 21.36 och jag, Lars Petter Martin Bjärbo, ligger nerbäddad i sängen, fullt nykter, med en bok i handen. Och jag planerar att läsa i den tills jag blir trött och somnar för kvällen.

Det känns nästan lite kusligt.

Finns det gipsvagga på pendeltåget?

Idag har jag tränat. Om det hade varit för några månader sen hade det inte varit något att höja på ögonbrynen för, men faktum är att det här var första gången jag tränade ordentligt på över fem veckor. Och den här gången har jag inte ens en avsliten lårmuskel att skylla uppehållet på.

För er som undrar jag kan meddela att elljusspåret i Rosersberg fortfarande är väldigt långt, väldigt gropigt och lutar ungefär 90 grader uppåt hela vägen.

Och fullt av ormar.

I de lugnaste av vatten...

Helgens vistelse i Småland var till stora delar en lugn och fridfull upplevelse. Som alltid. Trädgården i Björket blommade som bäst, Stina hade två jättesöta lammungar (Pontus och Birgitta!) och en väl avvägd tysklandsresa såg till att pappas jordkällare var smockfull med kall öl och gott vin. Allt var frid och fröjd.

Trodde jag.

När vi stod i kön till kassan i den lokala ICA-butiken med varsin glass i handen dyker han upp, helt utan förvarning och med och än mer bredaxlad än jag mindes honom.

Tybbe Däla.

Den riktiga alltså. Den Tybbe Däla som fick mig att byta namn på min blogg (som jag skrivit om här också) och som gör att jag alltid sover med ett öga öppet om nätterna i Småland. Han stod i kön till spelhörnan med ett gäng travkuponger i näven och när jag fick syn på honom kändes det som att blodet stelnade i mina ådror. Jag slet tag i armen på Cajsa och lyckades söka skydd åt oss båda bakom ett ställ med tandborstar och andra hygienartiklar. Sen låg vi där och tryckte i några minuter innan jag kunde konstatera att han måste ha lämnat affären och vi försiktigt vågade oss fram till kassan igen för att betala våra smälta glassar.

Nu lär det dröja innan jag vågar mig hem igen.

Saida light.

Igår avslutade jag dagen med att stå en stund vid fönsterbrädet och lyssna på det efterlängtade regnets smattrande mot fönsterrutan. Plötsligt flög en gigantisk röd luftballong förbi mig på ungefär en halvmeters avstånd och max tre meter över marken. SWOOOM! (Alla sunda hjärnor där ute förstår naturligtvis att en luftballong inte låter SWOOOM! på riktigt. Bara i bloggar.)

-Oj. Det där kan aldrig sluta lyckligt, sa jag tyst för mig själv innan jag la mig i sängen och somnade.

7 timmar senare sjönk jag ner på tvärbanan och smällde upp morgonens Metro. Och vad tror ni att mina sömndruckna ögon skådar?

Jodå.

En gigantisk röd luftballong som ligger kraschad på marken bredvid en säkert jättehård tegelvägg.

Så kan det gå!

Petters sommarvisa.

Solen skiner, jag är solbränd, Sverige leder sin EM-kvalgrupp och snart har jag sommarlov även på pappret*.

2007 fortsätter att vara mitt absoluta favoritår!

*i mitt huvud har jag redan haft sommarlov i snart två månader men nu är det alltså timmar kvar tills det är definitivt.

-Jag SKA ha mormorbilen! Johan, snälla snälla SNÄLLA?!

Fick ett sorligt sms från min lillsyster i morse:

"Härmer utlyser jag nationell sorgedag. Vår älskade Twilight har gått i graven, och med sig tar hon en bit av mitt hjärta.
BÄÄÄ, sa hon!
Och jag grät."

Twilight ä... förlåt.. VAR min lillasysters käraste ägodel. En gul och rosthärjad Toyota Starlet av antik årsmodell som pojkvännen, för att bevisa sin kärlek, köpte till henne för ett antal år sedan. Precis en sån bil som mormor körde alla kusinerna till den långgrunda badsjön utanför Jönköping i när vi var små. Den gula Toyota Starlet som med sina av solen uppvärmda skinndetaljer på sätena gjorde det till en plåga att luta sin nybadade och nakna kropp mot ryggstödet när det var dags för hemfärd. Bilen med KEX på registreringskylten.

Twilight kan ha varit den sista solgula Starleten i livet.

Så, kära bil.

R.I.P.