Idag är jag glad. Jätteglad.

Mintgrönt var det gamla svart.

En helg hemma i Småland är sällan fel. Speciellt inte om man plockar fram fotoalbumen. Det fanns bra bilder, dåliga bilder, roliga bilder, hemska bilder, alla möjliga bilder. Och det fanns väldigt många bilder på mig i mintgrönt.

Mintgrön måste ha varit min favoritfärg.



















Men BLÅ cykelhjälm, vad tänkte jag med?!

Hej. Kan inte jag bara få lukta lite på din bebis?

Såg en ung, blond, söt mamma idag med en ännu sötare liten bebis i sin famn. Bebisen sov med huvudet mot mammans axel. De såg väldigt mysiga ut. Och mamman lycklig.

Nästa gång ska jag komma ihåg att vända bort huvudet och titta åt ett annat håll.

Sånt där är farligt för mig...

Gräddhamburgare.

Jag lovade er en bild på min lillasyster som semla.

Här är hon.

Världens sötaste bakelse.

Åh, Lennart! I do, I do!

Igår kväll när jag laddade som bäst inför min stora dag ringde telefonen. Det var Lennart Lagledare från fotbollslaget här hemma i byn. Han hade hört att jag var hemma i Småland och undrade försynt om jag möjligtvis kunde tänka mig att vara så snäll att jag offrade några timmar av min födelsedag till att spela en inomhusturnering i fotboll. Men bara om jag verkligen kände att jag kunde ställa upp utan att födelsedagen förstördes helt.

Han måste skojat.

Nu sitter jag här med skrubbsår på knäna, ont i hela kroppen och har världens leende på läpparna.

Bästa presenten ever!

Förklaringen till vårt tunna ozonskikt.

Att TV3 börjat sända Beverly Hills 90210 precis vid den tidpunkt på dygnet då jag för första gången öppnar ögonen, fumlar efter on-knappen på tvn och ser mig själv i spegeln måste vara det absolut sämsta som hänt mig sen jag blev tvingad att se Big Lebowski.

Just då är Brandon Walsh det SISTA jag vill se.

Begreppen bad hair day och prestationsångest får plötsligt ett helt nytt ansikte.

Om att gå omkring med "Jag heter Benny och jag är flintskallig" på ryggen.

Igår satt Benny, snart 35, och Petter, snart 25, på en föreläsning i krishantering och ritade roliga gubbar med barnsliga pratbubblor och satte fast lappar på varandras ryggar när den andre för en sekund visade minsta lilla ouppmärksamhet.

Lågvattenmärket var utan tvekan när Petter skrev orden "flytande bajs" på pappersmuggen med kaffe som stod på bänken framför dem och sedan demonstrativt svepte hela dess innehåll.

Jag vet inte, jag.

Men kanske var det just den här föreläsningen de behövde som bäst?

Lost in translation.

Min kompis Patrik är från Gotland. Det innebär att han har krulligt hår, kallar Sverige för fastlandet, har en extra ryggkota och pratar roligt.

På en av festerna i helgen kryllade det av gotlänningar. Att diskutera raukarnas uppbyggnad och den konstiga dialekten var således oundvikligt.

-Hörru Patrik, vad var det du sa igår egentligen? Flasar? Vad betyder det? undrar Jon.
-Flaser. Det är när man sitter i en soffa och kompisen bredvid skakar med benen utan att det hörs men så att man själv börjar skutta upp och ner i soffan av rörelserna.

Det är knäpptyst ett par sekunder och alla tittar frågande på Patrik. Gotlänningarna också.

-Men det är nog inte gotlänska. Det har jag hittat på själv.

Därför att det bara är så.

Hur kommer det sig att pojkar i 24,99-årsåldern inte kan vistas i badhus utan att dyka långt och djupt och hoppa och simma fort och göra kullerbyttor under vattnet till deras barnsligt förtjusta ögon är alldeles rödsprängda av kloret i poolvattnet?

Man ångrar ju sig alltid efteråt.

4 dagar kvar av ungdomen.

I helgen fyller jag år. 25 stycken. I vanliga fall brukar mamma få påminna mig när det börjar närma sig födelsedag, men just i år känns det faktiskt lite speciellt. Efter lördagen är jag närmre 30 än 20.

Det känns lite läskigt.

Nu menar jag inte att det är hemskt att bli gammal. Det finns många fina fördelar med det (även om jag inte kommer på några nu) och jag är säker på att det passar mig ganska bra. Jag blir förmodligen en ganska mysig farbror när jag väl vuxit in i rollen.

Och på tal om att växa in i rollen. Det känns som att hela jag sakta med säkert börjar förbereda mig på att bli gubbe. Hur ska jag annars kunna förklara saker som att jag tillbringat kvällen med att slaviskt följa en noga planerad inköpslista på ICA för att sedan åka hem och tvätta och laga grönsakssoppa?

Att jag dessutom upptäckte mitt livs första hårstrå i näsan när jag såg mig själv i spegeln i morse förstärker bara bilden.

Det här är början på slutet.

En prinsesstårta?

Imorgon är jag bjuden på födelsedagsfester. Inte en, alltså. Utan två. Gemensamt för dem är att de hålls i Uppsala, det är flickor som fyller år och jag har inte en aning om vilka människorna i fråga är.

Funderade lite på hur man löser det (parallellfestandet, alltså) rent praktiskt och tvingades konstatera att jag inte kommer att kunna vara på båda festerna samtidigt.

Så jag har tänkt ut en plan.

Den består av att börja på fest 1. Äta lite tårta, mingla lite trevligt för att vid lämpligt tillfälle smyga iväg till fest 2. Där upprepar jag proceduren. När minglandet är avslutat kan jag i lugn och ro väga för- mot nackdelar hos de respektive tillställningarna och därefter bestämma var jag vill avsluta kvällen. Lätt som en plätt.

Bara ett problem återstår.

Vad köper man för present när man inte har en aning om vem den lyckliga mottagaren är?

Nej Alla, det smakar skit. Även med äppelmos på.

Står det någonstans att blodpudding tillhör svensk basföda och att man bör äta det minst tre gånger i veckan för att inte drabbas av svåra deprissioner med efterföljande död?

I så fall är jag ensam på min skola om att ha missat det.

Assholes!

En klok människa tyckte jag skulle sluta tjura och se hoppfullt på dygnets resterande timmar. Och som lite hjälp på traven kunde jag fiska lite i min blogg. Så nu gör jag det.

VAR I HELA HELVETET ÄR MINA ROSOR?!?!?!?

Klas Ingesson i strumpbyxor. Hujedamej!

Idag undrade Fredrik varför vi fotbollspelare aldrig fryser om benen.

-Det borde ju vara skitkallt att springa omkring året runt med bara shorts och strumpbyxor på sig. Är det inte det?

Jag svarade med att blänga lite på honom och fundera över vad som egentligen rör sig i hans huvud.

Årets första dopp avklarat!

Jag såg fram emot att skriva en massa blogginlägg idag, men jag hinner verkligen inte. Det händer så himla mycket hela tiden att jag blir alldeles tokig!

Men för att stilla mitt dåliga samvete tänker jag sammanfatta de senaste dagarna lite kort här och nu:

- Just nu pågår ett spontant födelesedagsfirande av en klasskamrat några rum härifrån. Det bakas pajer och tårtor och bjuds på godsaker och sjungs sånger till höger och vänster. Och på något sätt drogs jag in i hela karusellen också. Mycket trevligt initiativ av mig. Att dras in alltså.

- I lördags var jag på schlagerfest. Höll vid tre olika tillfällen på att åka på stryk på grund av min klädsel (som enligt mig var helt normal bortsett från en rosa detalj). Borde kanske tagit vaktens (!) och garderobspersonalens (!!!!!!!!) varningar på allvar.

Men det gjorde jag inte och hade skitkul.

- Idag badade jag i isvak och kastade frälsarkrans och paddlade bräda. Iförd illröd groddräkt. Det var också kul. Men kallt om kinderna.

Nu måste jag återgå till födelsedagskalaset. Det ska snart lekas charader, och jag ser mig själv som en viktig kugge i laget.

Au revoir!

Ps. Jag vet att ni tjatat om bilder från i lördags, och jag gör vad jag kan för att tankeöverföra dem från mobilen till datorn. Dock utan resultat så här långt. Som plåster på såren är jag beredd att lägga upp ett par bilder från dagens groddräktsaktiviteter. Ska bara äta upp tårtan först. Ds.

Nu är det senare.

Ikväll smäller det!

Jon, jag och Peter Mercury framför tvn. I tajta byxor och glittriga överdelar. Höga glas med rosa bubbel. Och med stora schlagerguiden på bordet framför oss.

Godis och allmän bögstämning.

Och jag är säker på att Ola inte gör mig besviken ikväll...

(Är det förresten bara jag som tycker att det är lite orättvist att alla artister tävlar på lika villkor när det redan på förhand är så uppenbart att några är överlägset bättre än alla andra?)

Ett långt inlägg om en kort man.

Fredagkväll hemma i korridoren. Lugn och skönt och lite folk. De flesta har åkt till sina andra hem. Jag har det inte.

Boendet är indelat så att rummen ligger två och två tillsammans med gemensam hall, toalett och duschrum. Man kan alltså låsa in sig i sin egenhändigt (nåja) inredda lägenhet på kvällarna och bo relativt ostört till toalettgrannen väcker dig med en välriktad morgonstråle som skvalpar högt i toalettstolen på andra sidan väggen.

Jag delar boende med Fredrik.

Fredrik är en rätt konstig typ. I alla fall om definitionen på konstig är personer som tycker att man kan lika gärna kan spela fotboll i gympasalen med en basketboll som med en inomhusfotboll för att "de är ju lika runda båda två".

Fredrik uppskattar långfärdsskridskor, välansat skägg och när människor slår sig. Han har även utvecklat ett nästan sjukligt behov av att städa och hålla ordning omkring sig (vilket är en bra egenskap hos någon man delar toalett med, åtminstone fram till han sätter upp ett städschema på väggen och tvingar dig att putsa speglarna en gång i veckan).

Nyss var vi på gemensam shoppingrunda. Jag sprang till Systemet och köpte rosa bubbel inför morgondagen (mer om detta senare) medan Fredrik gick direkt på matvarorna inne på Willys. För att inte låta Fredrik stå ute i kylan och vänta alltför länge skötte jag mina matinköp på mindre än 25 minuter och betalade i kassan.

Sen var det jag som fick vänta.

Efter femtioelva timmar kom Fredrik äntligen ut med ett stort leende på läpparna, en kasse mat i handen och ett tolvpack Pripps Blå 2,8 under armen.

-Hur fan kunde det ta sån tid för dig att bara handla det där? frågade jag.

-Vet inte riktigt. Jag tänkte att du ändå skulle vara på Systemet så länge så jag började lunka omkring bland hyllorna på Willys och när du kom ifatt mig blev det svårt att komma ur det där lunktempot.

Fredrik, du är förlåten.

Med stålhätta på, förstås.

Saker jag har fått i huvudet idag:

- en snöboll
- en 30 kilo tung jättesax
- en gummistövel

Någon som slår det?

Kunden har alltid rätt.

Idag var det dags för läkarundersökning på skolan. Läkaren var en snäll farbror med kofta och prydlig sidbena. Undersökningen i kort gick ut på att kissa i plastmugg, läsa pyttesmå bokstäver från höger till vänster och gissa hur många fingrar farbrorn höll upp utan att släppa hans näsa med blicken.

Jag var jätteduktig.

Tog av mig tröjan och hoppade upp på britsen precis som farbrorn sa. Andandes lugnt och småpratade och var allmänt trevlig. Jag ser mig själv så här i efterhand som en väldigt medgörlig och tillmötesgående patient.

Men rätt ska vara rätt. Även för mig.

-Jadu, Petter. Du verkar ha en ganska låg puls. Strax under 60 skulle jag tro.
-Nej.
-Eh, vad menar du?
-Jag menar nej. Brukar ha 48 i vilopuls.
-Eh, oj. Jaha. Säger du det.

Farbrorn sneglade nervöst på sin bestämda patient, sedan på sin klocka och började i tystnad räkna slagen. Efter en halv evighet slutade han.

-Ja, du. Du har min själ rätt. Du har 48 i puls.

Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte flyga upp från britsen i en segerdans och skrika "Ha, vad var det jag sa?!" samtidigt som jag gör lång näsa åt doktorn.

Visst hade det varit rätt och lagom åt honom?

That guy has so many levels...

Det finns bara en människa i hela världen som kan bygga en helikopter av en bunt serietidningar, steka köttbullar i en gammal gymnastiksko och spränga sig själv i småbitar med hjälp av ett tuggummi och lite saliv.

Och det är också det enda han gör, McGyver.

Gissa då om jag blev förvånad när jag satt framför kanal 6 och åt äggröra i all dess enkelhet och han plötsligt glider in i en tråkig eftermiddagsserie om utomjordingar.

Jodå, ni hörde rätt.

Den riktiga McGyver pratar med utomjordingar. Visserligen med nytt namn, ny skinnjacka och utan hockeyfrilla, men ändå. Det var McGyver.

Skitsnygge McGyver är alltså inte bara problemlösare åt Pheonix Foundation.

Han är skådis också.

Andra chansen?

Jag är ledsen, Sandra.

Borde lyssnat på dig.

Godnatt!

Någon dag ska jag fylleblogga. Jag lovar.

Bara inte just idag.

(Och det enbart av respekt för min storasyster som gråter sig till sömns i rummet intill efter att ha förlorat avgörande matchen mot mig och Gustav i Actionary. Av samma skäl visslar jag "We are the champions" och "The winner takes it all" inte alls högt när jag borstar tänderna. Knappt hörbart ens.)

Idag går jag i takt till Bee-gees. Det funkar alltid!

Nä, nu får det vara slut på larvet. Inte kan man gå omkring och vara tjurig för nåt sånt här heller!

Jag tänker fotboll. Grönt gräs. Snö. Lekar. Sommar. Stora kexrån med en massa kulglass i. Grädda våfflor på Toves café. Rödvin. Karaoke. Freddie Mercury. Mustacher. Snygga dansmoves framför spegeln.

Så. Nu är jag glad igen.

Någon som vill leka?