Hon klev av vid Laroy.

Häromdagen när jag satt på tunnelbanan såg jag något tufft. Det var misstänkt likt en 8-9-åring i en fluffig Canada goose-jacka, långt blont lockigt hår, tajta moderiktiga designerjeans och en nätt liten Louis Vuitton-väska käckt upphängd på ena axeln.

Men jag kan ha sett fel.

Hoppas, hoppas.

En brandmansstudents bekännelser.

Jag erkänner härmed, ytterst ångerfullt, att jag för ett tag sen i ett MYCKET svagt ögonblick utförde Mora Träsks "Nu ska vi ut på tigerjakt" inför publik.

Förlåt mig mina synder.

Amen.

Det är ju tre könsord på en gång! Det går ju faktiskt inte...

När jag var liten lekte jag mycket med en kille som heter Johan. Vi hade samma humor. Roliga miner och fula människor var något av det bästa vi visste. Och konstiga ord. Det fanns egentligen ingenting som vi inte kunde gapskratta åt. (Ja, det är samma Johan som jag klottrade en barnbok full av snoppar med.)

En fredagkväll när vi som vanligt hängde på fritidsgården hittade vi en bok med djur i. Det skulle vi aldrig ha gjort. Redan vid pungråttorna med stora öron började det spåra ur. Sidorna knycklades och revs i vår iver och vi skrattade så tårarna rann. Det var det ena konstiga djuret efter det andra. Hundar med enorma könsorgan och korta svansar. Vindögda kattdjur. Myrslokar. You name it.

Att inte huset rämnade när vi upptäckte ett djur som kallades snabelslidmus måste betraktas som ett smärre mirakel.

Johan alltså.

You're my man.

Nu kan jag tricket!

Nyss hemkommen från badhuset. Simmade en massa längder under vattnet och handlade på vägen hem. Grönsaker, russin och glödlampor.

När vi kommer ut ur affären och jag skuttar och stojar som bäst säger klasskompisen: "Jag tror jag har umgåtts för lite med dig, Petter. Du har ju en massa charmiga sidor! Du sjunger och knäpper fingrarna och viftar framför kameran vid dörren så den går upp."

Ni tjejer är för enkla ibland.

Det var ju SÅ jag skulle gjort i lördags!

Vad gör jag här? Någon?

"Ja, just det ja! Skolchefen har gjort en liten enkät som han hoppades att ni skulle offra några minuter på att fylla i."

Jag ryckte till av rädsla när det minst fem kilo tunga frågeformuläret landande med en duns på bordet framför mig. Femhundrasjuttioelva sidor om människors syn på säkerhet i vardagen. Minst trettio frågor på varje sida.

Enkäter är i allmänhet skittråkiga. Den här var värre. Och det tog inte lång tid innan jag började ana oråd.

Hur sannolikt (1 = ytterst sannolikt, 7 = ytterst osannolikt) är det att du skulle:

- Regelbundet läsa säkerhetsinstruktioner till ny hushålls- och verkstadsutrustning? Hmm, sjua.
- Satsa en dagslön på kasinospel? Ytterst sannolikt. Etta.
- Regelbundet inte använda solskydd när du solar? Tvåa.
- Cykla regelbundet utan cykelhjälm? Etta.
- Instämma i påståendet att olyckor är sådant som bara inträffar andra? Tvåa.

Ni förstår.

Risk- och säkerhetstänkandet är en viktig del av min utbildning. Jag börjar inse det nu.

Det är bara lite tråkigt att leva som man lär.

Det handlar bara om att hålla balansen.

I eftermiddags bestämde jag mig. Nu fick det vara nog. Inte kan man gå omkring och vara tjurig och tråkig när det finns så mycket fina löv i naturen.

Efter en kort middagsvila snörade jag på mig löparskorna (som egentligen bara är ett par billiga men skitsnygga sneakers som jag köpt på second hand) och skuttade ut i spåret. Nu jävlar skulle jag springa mig glad.

Och iväg bar det. Över stock och sten och hala löv i en rasande fart. Benen gick som trumpinnar och jag kände hur ilskan och tristessen långsamt rann av mig och lämnade ett tunt spår efter mig på min väg mot målet.

Då slocknade lyset.

Resten av vägen blev en enda lång halk- och snubbelföreställning som folk förmodligen hade betalat pengar för att få se. Men hem kom jag. Utan att bli överfallen av vare sig snuskgubbar eller vargar och med ett leende på läpparna.

Nu tänker jag vara glad året ut.

Allt annat är så himla tråkigt.

Är jag verkligen så klok?

Det är nästan lite sött att någon hittar hit efter att googlat på "denna dagen - ett liv". Tänk om jag kunde lära mig att leva efter det också...

Ps. Senast imorgon ska jag bli glad och börja skriva roliga saker i min blogg igen. Försök stå ut med mig så länge. Ni är värda mer än såhär. Ds.

Åh, typiskt. Jag som var så arg innan...

Så fick också söndagen ett lyckligt slut.

Godnatt.

Hoppas jag snubblar på mattan och dör.

Ibland kan man gå omkring och vara irriterad på småsaker. Dagens småsak är ungefär 183cm lång och väger 81 kilo. Och heter Petter.

Igår satt jag på ett mysigt ställe med en öl framför mig. Hade varit på bio med John, skrattat åt Borat och kände mig allmänt avspänd och nöjd med min tillvaro. Träffade Johns trevliga kompisar och småpratade lite.

Då slog Hon sig ner mitt emot mig.

Resten av kvällen satt jag som förlamad med pirrande mage och röda kinder och kände mig som fjorton igen. Och sa givetvis inte ett ljud till henne, mer än mitt namn när hon artigt hälsade.

Kan någon tala om för mig varför i helvete jag var tvungen att tappa talförmågan och självförtroendet just då?!

Jag som hade väntat i 24 år.

Typiskt min otur.

Det börjar verka kärlek banne mig...

Inatt har jag sovit över hos John. Det känns lite som när man var liten och bestämde redan på måndagen vem man skulle sova över hos i helgen. Sen var höjdpunkten när man låg i samma rum och tisslade och tasslade om tjejer och... ja... tjejer. Det gjorde vi igår också. Precis som när vi var små.

Nu står han i köket och brygger kaffe och kokar gröt och dukar åt oss. Och vi lyssnar på Frank Sinatra.

Jag tror inte jag behöver någon flicka längre.

Ljuvliga revansch!

Vem sa att det inte hjälper att gnälla?

Idag slog googlarna nytt rekord.

Här är tisdagens topp 5, från botten till toppen:

5. "heta liniment"
4. "tandställning and blogg"
3. "Kiss och bajsåldern"

Musiken börjar trappas upp...

2. "Negerkung"

Nu står dirigenten och viftar på alla lemmar och pinnar han kan komma över och håret står som en virvelvind på skallen. Och på första plats...

1. "Jag kan inte bli modell vad fan tänker jag med?"

Det undrar jag också.

I datorsalen med klassen, del 2.

Strax efter Henriks vredesutbrott och blixtförsäljning av den stackars målisen möter jag Sylvie-Anns blick. Hon verkar vara på betydligt bättre humör. Med armarna i luften i någon form av entusiatisk gest utbrister hon:

"Vad kul! Titta här! Det är min gamla ridlärare som har skrivit om Swahili i Nationalencyklopedin!"

Jag tittar inte.

I datorsalen med klassen, del 1.

"Men vad fan är det här?! Han är ju helt sjuk i huvudet! Det här ska han få fan för..."

Jag sitter och sneglar försiktigt över skärmen och aktar mig noga för att möta Henriks blick. Han är röd i ansiktet och väldigt upprörd. Jag sjunker ner på stolen igen och hoppas att han lugnar ner sig snart. Lite rädd. Henrik kokar några meter bort.

"Vilken jävla sopa! Han släpper in tre mål mot det här jävla skitgänget! TRE! Nu ryker han all världens väg. Nolla!"

Fotbollsspel alltså. Passa sig.

Desperat man, 24 år, söker moviebox.

Jag har inget att plugga, har redan tränat färdigt för dagen och jag har bloggat mig dödstrött i tre timmar. Hela kvällen är ledig och jag har tråkigt.

Är det inte typiskt min jäkla otur att mitt älskade VHS-band med Saturday night fever på är helt omöjlig att trycka in i dvd-spelaren då?

Inte utan min keps.

Så var det visst dags igen.

Vanliga människor går omkring och oroar sig för sitt nästa besök hos tandläkaren. Man drömmer mardrömmar om tvåmeterslånga bedövningssprutor, hör det där hemska surrandet från helvetesborren och känner hur det starka ljuset från lampan långsamt fräter sig igenom näthinnan. Jag förstår att det kan kännas jobbigt. Men det finns värre saker.

Som frisörer.

Det var minst fem år sen jag var hos en senast. Jag hatar dem. De klipper och rakar och trycker och vrider huvudet i konstiga vinklar och när de är färdiga håller de upp spegeln med ett hånleende och det känns ALLTID som att de sticker in en kniv i ryggen och vrider om när de stoltserar med sina verk. Till på köpet lyckas de jävlarna på något sätt alltid åstadkomma största möjliga skada med sina geléer och sprejer och ivriga fingrar. Det brukar kännas som en evighet innan man fått betala och kan smita runt hörnet och äntligen rufsa till eländet själv.

Därför bojkottar jag dem.

Om man bortser från ett snabbt avklarat besök hos salong mamma Lena finns det bara ett alternativ som duger. Rakning. Det brukar ske ungefär en gång i halvåret när håret sedan länge är helt omöjligt att göra något åt. Alltid under inverkan av alkohol. Annars vågar man inte.

Och igår var det alltså dags igen. Efter veckor av självövertalning och ångest skred jag till verket. Två stadiga groggar och sen kniper man ihop ögonen och blundar till kompisen Patrik nöjt förkunnar att han är färdig. Sen försöker man överleva ångestattacken.

Och nu är det keps på i en månad.

Julafton i november.

Yiiihaa! Om bara två timmar ska jag få träffa mamma och pappa och mostrar och kusiner och vitaminer och alla roliga på en gång!

Alla utom lillasyster.

Så om du läser detta, Maja, vill jag bara säga att jag tycker du borde få något slags pris. Du är fasen den bästa lillasystern man kan ha. Och söt är du också!

Puss på dig!

Besviken i en strut.

Nu är jag uppriktigt sagt upprörd. Frustrerad. Irrterad. Och en smula nedstämd.

Enda sen jag laddade ner Statcounter för ett antal veckor sen har jag gått och väntat på resultat. Alla andra skriver i sina bloggar om de skumma fraser som människor googlar sig fram till deras blogg igenom. Det är "Ludna lovikavantar med armborst på" här och "tre ruttna hålfotsinlägg går på strippklubb" där. Men ingen googlar sig någonsin hit!

Förrän nu.

Inser ni då hur besviken man blir när det enda man upptäcker är en ensam och synnerligen förvirrad själ som hittat hit genom att googla "Christer Sjögren"?

"Det var annorlunda på 70-talet. Då var korna lite mer najsiga..."

Okej, jag inser problemet. Hade också känt en viss oro i hans situation. Hur kan man göra en hel dags föreläsningar om miljölagstiftning rolig för en klass blivande brandmän?

Jag kan riktigt se hur miljöprofessorn vankade av och an hemma i sin sängkammare igår kväll med svetten pärlad i pannan, ständigt plågad av sin stora huvudvärk. Hur kan jag göra föreläsningen intressant? Hur ska jag få ungdomarna att lyssna?

Det kan inte ha varit lätt. Jag förstår honom.

Men det måste väl för helvete finnas bättre sätt än att klä ut sig till McGyver och använda ordet "najs" i var och varannan mening?!

Ingen rök utan eld. Eller?

Klockan är snart elva. Jag har arbetat hela kvällen med att skriva ett arbete som handlar om byggnadstekniskt brandskydd i tegelhus med inriktning på mellansverige under perioden 1880-1910. Och jag är fortfarande pigg.

Nu börjar jag blir riktigt orolig...

Äntligen måndag!

Ny vecka igen. En vanlig måndag släpar jag mig upp ur sängen. Sen tillbringar jag resten av dagen i någon slags dvala med ögonen aldrig mer än halvöppna. Det enda positiva brukar vara att söndagsångesten är borta.

Men idag är det annorlunda.

Jag kvittrade mig genom frukosten och de åtta timmarna i skolan flög förbi. Har gymmat och spelat pingis och lagat kycklingburgare. Inte ens tre timmars plugg nu känns jobbigt. Nästan tvärtom faktiskt.

Vet ni om det är någon influensa eller något som går nu?

Jag kan inte vara frisk.

Inte så hajk.

Var tillbaka på högstadiet igår. Ni vet, den där tiden när alla killar stank Fahrenheit, hade bloderat hår, guldring i örat och bar ljusa jeans och vit pikétröja. Gärna med buffaloskor till. Själv var jag skejtare och luktade pappas Lagerfeldt. Men det visste ni redan.

Igår tittade jag bara på. Stod i bakgrunden och hånlog när de dansade raggardans och klappade händerna till folkmusik. De drack ur sina fickpluntor och skrek i otakt på värmlänska. Och just när jag trodde att det inte kunde bli värre dundrade Lordi ur högtalarna.

En helg i Karlstad är en helg i Karlstad för mycket.

Veckans kluring.

Kan du gissa vad som är blött, varar i fyra och en halv timme och ger dig fnasiga läppar?

Just det.

En pingismatch.

Jag och min kompis Jon gick ner till gymmet för att rensa hjärnorna efter tentan. Vi hamnade vid pingisbordet istället. Nu, nästan fem timmars hoppande och springande och smashande senare, är vi tillbaka. Och det enda skrot vi har lyft var när vi plockade upp och ner hållarna till nätet.

Hur det slutade?

Jag vann med 29-4. I set.

Ska gå upp och trösta Jon med en öl nu. Sen är vi nog kompisar igen.