Innebandymatchen.

Jag hade ju förstått på snacket innan att det inte var någon vanlig fys på schemat igår kväll. Att det skulle spelas internmatch i innebandy. Med brandmannaregler. De gamla mot de unga, naturligtvis. Jag kunde nästan ta på spänningen på stationen timmarna före match.

I bilen hem från ett tidigt larm förhörde jag mig lite om vad som väntade. Martin (ung) försäkrade mig om att de "brukar ha lite tufft mot gamlingarna, de är bättre än väntat, men att vi brukar vinna till slut". Det kändes tryggt. Man kan ju inte gärna förlora mot ett gäng gubbar. Den betydligt äldre Stojan "De unga har aldrig vunnit så länge jag kan minnas" Batur var inte helt oväntat av en annan uppfattning.

Rävspel från båda läger inför matchen, alltså.

Brandmannareglerna i innebandy är ganska enkla. Det finns inga regler. Utom att man måste vara över halvplan innan man gör mål förstås.

Efter att jag blivit offentligt hånad av samtliga spelare för att jag bar mina innebandyklubbor i ett klubbfodral istället för i näven som riktiga brandmän kunde matchen äntligen börja. Tempot var en bra bit över vad mänskliga varelser är programmerade för och innan vi visste ordet av hade de extremt defensiva gubbarna spikat igen sin målbur och lyckats kontra in fem mål. Deras taktik var uppenbar men svårlöst. Två tjockisar i ett pyttelitet mål och två snabba anfallare som skjuter så fort de sätter foten på rätt sida mittlinjen. Två gånger av tio träffar de vårt övergivna mål och det räckte den här kvällen.

Förutom en brakförlust mot fyra 45-åringar inkasserades även två stukade fötter, en översträckt lårmuskel, en misstänkt hjärnskakning och femtusenåttahundratrettionio verbala påhopp under kvällens drabbning.

Nästa söndag är det dags för returmöte.

Jag tänker inte ta en förlust till.

Veckans brev.

Kära Bullen.

Alltid när någon skrattar så jämför jag den personens skratt med horornas i Crocodile Dundee.

Är det normalt?

And the winner is.....

Min kompis frågade mig igår hur det varit att jobba på fiket i somras. Jag sa att det var ett mysigt ställe, att jag haft roliga arbetskamrater och att man faktiskt kan äta sig trött på räkmackor om man verkligen ger det en ärlig chans. Plus att det hade varit skönt att vara ledig hela augusti. På väg hem kom jag att tänka på det där igen och fick för mig att lista de tre roligaste kunderna jag haft (det kom onekligen en hel del roliga kunder till det där stället, och har man inget annat för sig under promenaden hem så.....).

Därför,

Café Notholmens roligaste kunder:

Plats 3 - Den äldre damen som knappt kan gå men som med kryckans hjälp släpar sig igenom hela slottskogen, över bron, ut på ön och in på fiket. Väl där beställer hon en svalkande kulglass, sträcker fram sin 20-lapp och tittar generat på mig när jag påpekar att glassen kostar 25 kronor. Hon letar igenom varenda liten ficka efter en femma, naturligtvis utan resultat, varpå jag ler mitt sötaste mot gulltanten och säger att jag gärna bjuder henne på det. Hon tackar och ger mig guds välsignelse innan hon lyckligt stapplar ut från caféet igen med kryckan i ena handen och glassen i den andra.

Dagen efter går/släpar sig samma tant svettig av ansträngning genom hela slottskogen, över bron, ut på ön och in på fiket för att söka upp mig. Hon gräver pliktskyldigt fram en femkrona ur bröstfickan, klappar mig på kinden och tackar för lånet.

(Den omtalade femman slutade dagen i Rädda Barnens sparbössa bredvid disken. Och så vitt jag vet ligger den där än.)

Plats 2 - Svengelskan. Den svenska kvinna vars engelskspråkiga sällskap pekar på de grönbruna dammsugarna som ligger överst i kyldisken och frågar henne vad det är för något. Jag tittar förväntansfullt på henne och ser hur hon för sitt inre febrilt börjar traggla gamla engelska glosor för att hitta ordet. Till slut säger hon: "..Hmm.....they are called....eh...dustsuckers. Eh...I believe."

Den engelske mannen vid hennes sida tittar först på henne, sedan på kakorna och sist på mig. Sen beställer han två.

Plats 1 - Brunimannen. Ungefär fyra gånger i veckan var han dagens första kund. Han smyger upp från ingenstans, ställer sig framför disken och frågar: "Har ni någon bruni idag?" Efter ett tag förstår vi att det mannen är sugen på är brownies, men tyvärr så har vi ingen brownie hemma idag. Mannen tackar vänligt med bestämt för sig och lämnar caféet tomhänt. Efter att gång på gång ha tvingats göra honom besviken bestämmer sig en dag kusin Tove för att nu jävlar ska han inte behöva gå ledsen härifrån fler gånger! Hon beställer hem brownies till ett helt kompani och brunimannen förvandlas snart från en av fikets trognaste besökare till en av fikets trognaste kunder.

Så, kan vi lära oss något av detta?

Nej, troligtvis inte.

I'm on a roll!

Idag var jag på söder och lunchade tillsammans med John och Daniel i min klass. Efter en minst sagt stark måltid bestående av chilimarinerade chilifrukter i chilisås, typ, kände jag får något sött till kaffet. Jag lutade ryggen mot den varma tegelväggen och satte kaffekoppen till munnen och serverades...

...Peter Jöback.

Han promenerade förbi oss i solskenet på Skånegatan och när han var ungefär två meter ifrån vårt bord tittade han mig, nästan en smula igenkännande*, djupt i ögonen och log**.

Det är inte utan att jag blir lite pirrig i magen när jag tänker på det så här efteråt.

Jag tror vi är lite kära i varandra, Peter och jag.


*Ja, faktiskt!
**Jag hittar inte på, jag lovar! Fråga Peter!

Kvällen tog sig.

Men efter en avstickare till Stockholm där kvällen avslutades tillsammans med en söt tjej, stor exotisk fruktbuffé och vit chokladsås så mår jag förhållandevis bra, trots allt.

Inte så heta arbeten.

Igår var jag inbjuden av räddningstjänsten till kursen med det ironiska namnet Heta arbeten. Eftersom jag tolkade inbjudan som ett tvång och samtidigt såg en chans att byta bort mitt nattpass på stationen mot en halvlugn kurs åkte jag dit.

Det skulle jag inte ha gjort.

Kursdeltagarna var ett tjugotal svetsare, rörmokare, bilmekaniker i 55-årsåldern och jag. De åtta timmarna i skolbänken gick ut på att traggla vilka lagar och regler som gäller när man ska lägga tak eller svetsa ihop två rör med varandra. Som en två timmar lång avslutning fick vi också lära oss hur man fyller i en tillståndsblankett för redan nämnda arbeten.

Och redan efter de två första lektionspassen var skålen med maoamkolor slut.

Det kan mycket väl ha varit min tråkigaste arbetsdag i livet.

Sin egen språkpolis.

Det är när man googlar och jämför antalet träffar på orden "trudilutt" och "trudelutt" som man känner att det har gått lite för långt.

Äpplet föll en bit från trädet.

Fredag kväll och just hemkommen från dagen gösfiske på sjön Rymmen (bara att kunna svara "vi var på Rymmen" när någon frågar var man varit är kul nog). Jag är nöjd men väderbiten, bokstavligt talat.

I bilen på väg dit gjorde jag misstaget att fråga min teknikgalna far vad han skulle med sin nya GPS till, vi har ju kört här tusen gånger och hittar ändå. Han placerade med en belåten min sin svarta minidator i stativet på instrumentbrädan och tryckte demonstrativt igång den med en munter trudelutt som följd. Sen började han förklara. Efter en ungefär tio minuter lång utläggning om hur genialiskt det är att ha en GPS som talar om vilken väg som är snabbast hem, hur högt över havet man befinner sig när man plockar kantareller i okända skogar och vad svärmor tänker bjuda på till middag nästa söndag avslutade han äntligen monologen med "och kör man på en älg så är det ju bara att ange lat/long till SOS när man ringer så vet de precis var de ska leta".

En halv minut senare svängde vi som vanligt vänster vid den gula skylten med "Hakatorp 1" på, körde 500 meter och parkerade på den lilla gräsplätten utanför fiskekompisen Görans torp.

Och jag är helt säker på att vi hittat även utan GPS.

I'm going gay.

Och vips har winamp fått bra musiksmak!

Från Peter Jöback, via Bonnie Tyler, till "Good old fashion lover boy" med Queen.

Well done, gud!

Efter regn kommer solsken.

Fredag förmiddag och jag försöker formulera några begripliga meningar i min rapport om brandmannens roll inom räddningtjänsten i stan. Det är svårt. Tankarna är på helt annat håll, kaffet har kallnat och shuffle-funktionen på min dators musikspelare envisas med att gång på gång kasta upp "Vild och vacker" med Björn Skifs* istället för vad som helst annat.

Till exempel Peter Jöback.

Jag hade nästan glömt bort min kärlek till Jöback när Gammel-Björns "Vild och vacker" för femtioelfte gången tonar ut ur högtalarna och ersätts av "Sommarens sista sång" med min älskade lilla Peter**.

Det krävs så lite för att man ska bli behagligt deppig.


*Av 201 nerladdade låtar har jag valt inte mindre än två av Björn Skifs. Och det är inget jag är stolt över.
**På ett helt (nästan, han har ju trots allt bruna ögon) obögigt sätt, så långt det nu är möjligt.

Stockholmssyndromet.

Alla språkpoliser där ute! Kan ni inte hjälpa mig att övertyga världens mest envisa människa om att det heter "varsin bulle" eller möjligtvis "en bulle var" och absolut INTE INTE INTE "en varsin bulle"? Det låter kanske inte som något att bry sig om, men jag håller på att bli tokig här hemma! Hon lyssnar inte på mig!!!

-Du vet väl om att man får ungefär 60 000 träffar om man googlar på "en varsin" och en bra bit över 4 miljoner träffar om man nöjer sig med "varsin"?
-Men det där är inte rättvisande.
-Okej, då tar vi bort dina 60 000 träffar från mina dryga 4 miljoner. Då får man fortfarande drygt 4 miljoners övervikt på "varsin".
-Äh, du har fel. Det heter "en varsin".
-Nej.
-Jo!

Hur argumentar man mot en sån?

Ååååångeeeeeest!

Aldrig. Mer. Dricka. Sprit.

(Åtminstone. Inte. Innan. Jag. Ska. Åka. Buss. Mitt. I. Natten. Mellan. Tyresö. Och. Gullmarsplan.)

Tjejkläder.

Hörrni hörrni hörrni!!!

Innan min tjej smet iväg till jobbet i morse så bad hon mig att köpa något till henne att ha på sig under kvällens fest. Det är inte mycket jag snappar upp från min omgivning klockan 05.30 men SÅNT missar jag inte! Hon bad alltså mig att gå på stan och helt utan kvinnlig påverkan köpa tjejkläder som hon lovar att mingla runt i på kusinens 25-årsfest ikväll.

Har ni sett hur mycket fina höstkläder det finns på stan just nu?!

Det här kan mycket väl vara min livs chans. Tänk vad glad hon ska bli när hon ser allt fint som hennes duktiga och snälla pojkvän tänker pynta henne med!

Vilket osökt leder oss in på veckans läsarfråga:

Hur mycket kläder och smycken tror ni att man kan få plats med på en 170 cm lång och smal tjej från Sollentuna?

Nu tackar lilla jag för mig!

För fyra veckor sedan upptäckte fastighetsägaren* en vattenskada i min mormors badrum. Med bekymrad min konstaterade han att allt, inklusive toalettstolen, måste bytas ut. Ganska snart insåg vi också att även gamla människor skiter ibland (trots att de aldrig äter något) varpå tanten blev tvångsflyttad hem till oss.

Och här har hon bott. I fyra veckor.

Att ha en 90-årig mormor som inneboende innebär en hel del förändringar i dagsrutinerna. Man kommer plötsligt på sig själv med att lösa korsord flera timmar i streck (som omväxling har mormor också ägnat tiden åt sudoku. 69 stycken närmare bestämt) , dricka betydligt mycket mer kaffe än kroppen kan hantera och middagsdiskussionerna behandlar plötsligt ämnen som tavlorna i tv-rummet, gamla släktingars släktingar och hur sjukvården i Sverige såg ut på 30-talet.

Men min utomordentligt pigga mormor hade inte varit min mormor om hon inte haft en barnslig sida också. Hon vägrar till exempel med en obstinat 7-årings envishet att dricka upp vattnet man serverar henne, trots att hon håller på att svimma av vätskebrist. Hon sprider ut falska rykten om stundande giftemål i släkten bara för att retas**. Och idag erkände hon att hon drömt att hon ägde en plasma-tv. Att en mormor ens känner sig bekväm med begreppet "platt-tv" borde rendera i något slags pris.

Så, till slut. Idag meddelade reparatören/fastighetsskötaren/kassören/alltiallon/svärsonen*** att tantens nya badrum står färdigt och flyttlasset (till största delen bestående av urrivna tidningsartiklar, hemtjänstens diskade matlådor i kartong, papiljotter och färdiglösta korsord) kunde tuffa hemåt igen.























Och jag är lika säker nu som alltid.

Den lilla kärringen kommer att överleva oss alla.


* tillika min far.
** hon skyller på dåligt minne, men jag är övertygad om att hon vet EXAKT vad hon gör.
*** min far där också, alltså.

Topp 3.

Idag är det höst och jag ska jobba natt och har väldigt tråkigt. Har man väldigt tråkigt kan man alltid skriva listor. Att lista saker är kul.

Därför listar jag lite nu, okej?

Topp 3 - saker som folk tänkte på förr i tiden:

1. Gud
2. Familjen
3. Arbetet

Topp 3 - saker som folk tänker på nu för tiden:

1. Hot av olika slag (typ, klimathot och terrorhot mest)
2. Crocs aka Foppa-tofflor
3. GI-metoden

Topp 3 - saker som folk skulle kunna tänka på istället:

1. Familjen
2. Kärlek
3. Livet FÖRE döden

Topp 3 - saker som jag tänker på ofta:

1. Pengar (eller snarare avsaknad av pengar)
2. Min tjej
3. Cocktailpartyn med goda tilltugg

Nu ska jag gå och laga mat och titta på damfotbolls-VM med mormor.

Hej då!

Tio år äldre - på 55 minuter.

Ägnar en stor del av helgen åt att ladda upp inför lördagkvällens holmgång mellan Sverige och Danmark. En nästan avgörande EM-kvalmatch med Zlatan Ibrahimovic i storform är julafton för vilken fotbollsnörd som helst. Tv-fåtöljen placeras på exakt rätt avstånd från tvn, en enorm godispåse inhandlas, chipspåsen öppnas och när sändningen börjar klockan 19.30 pirrar min mage precis så där härligt som bara en barnsligt förväntansfull mage kan pirra.

Då slocknar tvn.

På ungefär två nanosekunder flyger jag ut till proppskåpet för att tala allvar med proppjäveln som bestämt sig för att skoja lite med mig kvällen till ära. Med pappas pannlampa upptryckt i ansiktet på varenda liten säkring tvingas jag konstatera att alla lydigt står uppradade på "on" och att felet finns någon helt annanstans. En snabb blick ut genom fönstret bekräftar mitt öde.

Hela byn är strömlös.

Medan lillsyster, flickvän och en tillfälligt inneboende mormor (nej förresten, mormor har inte uppfattat min frustruation utan pratar glatt på om hemtjänstens mat och avlägsna släktingar som om ingenting har hänt) försöker försäkra mig om att det är över 55 minuter till matchen börjar och att strömmen säääkert är tillbaka i god tid till dess går jag panikslagen igenom alla alternativa platser att se matchen på. Jag känner paniken växa och skickar ett desperat sms till min far som sitter hemma hos Leif i andra änden av byn. Efter ett par evighetslånga minuter plingar det äntligen till i min telefon!

"Nu har vi traktordriven tv hos Leif i Prästagårn. Ni är välkomna om inte strömmen kommer tillbaka."

Gud hör bön! Leif har ett elverk! Jag hoppar upp och ner i hallen av iver att få komma iväg samtidigt som lillasyster Maja tar mormor över axeln och bär in henne i Lisas sovrum, trycker ner henne i sängen och säger godnatt innan vi alla tre rusar mot bilen.

Strax innan avspark bänkar vi oss framför Leifs traktordrivna tv och torkar svetten ur pannan.

Vem har sagt att livet på landet inte är spännande?

Same shit, different name.

Ända sedan jag gick på dagis har jag (till och från, bör tilläggas) gått och nynnat på gamla barnvisor om flygmaskiner och goda maskar och bokstaven Q och hajar långt ner i djupedepedepedepet. Det finns visor om precis allt. Och alla verkar kunna dem utantill.

Därför blev jag en smula överraskad när barnvisefantasten Cajsa inte genast nappade på mitt nya låtförslag under gårdagens svamprunda i skogen.

-Kan vi inte sjunga den om jätten och Krakow? Kommer du ihåg den?
-Vilken då?
-Den där om jätten som är så stor så han har fötternai Krakow.
-"Ett gammalt fult och elakt troll" menar du?
-Ja, precis!

Cajsa började sjunga och jag nynnade med efter bästa förmåga samtidigt som jag febrilt letade i minnet efter texten till den välkända melodin:

"Ett gammalt fult och elakt troll, det var en gång.
Han kom till detta landet i en luftballong.
Han lade sig i Småland, med huvudet på Åland,
och fötterna de var i samma stund i Lund."

När vi var färdiga tittade Cajsa lite konstigt på mig.

-Var i hela friden fick du Krakow ifrån?
-Jag trodde det var Krakow.
-Det var Lund.
-Jaja, potato potata.

Is this the world we created?

Idag har jag sett bevis på det som alla forskare, folkvetare, populationsstuderare och...ja, egentligen alla andra också, pratar om. Det går inte att blunda för det längre.

Sverige blir äldre.

Det blir fler och fler gamlingar i det här landet (på både gott och ont), och det finns ingenstans det syns så tydligt som på buss 240 mellan Tingsryd och Växjö varje morgon. Istället för att bussen fylls av finniga och högljudda ungdomar som trängs och knuffas i kön för att hamna längst bak i bussen (allra helst på mittensätet), så fylls bussen av käppförsedda och skrynkliga pensionärer som trängs och knuffas i kön för att hamna längst FRAM i bussen. Själv sitter jag någonstans i mitten och ser på när tant Agda sånär knäcker nästbenet på Herbert I Kröken i sin jakt på den åtråvärda handikappsutrustade platsen precis bakom chauffören.

Sensmoralen i berättelsen:

Åk taxi, för helvete.

Tänkvärt.

Min praktik började i måndags, och redan efter tre dagar på brandstationen i Växjö är jag helt utmattad. Trots att jag ändå inte har börjat jobba på allvar. Att väckarklockan ringer 05.45 är fullt tillräckligt för att jag ska gå i mentalt ide resten av dagen.

Vakna. Jobba. Sova. Äta.

Så har det sett ut i tre dagar nu och det är därför jag inte bloggat. I väntan på att det ska gå över bjuder jag istället på en liten dikt min mamma läste för mig (och som jag trots allt uppfattade mellan mina egna snarkningar) på bussen i morse. Den heter Vårdhemmet:

"De tror att de är Jesus allihop,
det skrämmer mig lite.
Tänk om den riktiga Jesus,
inte heller var Jesus.
Tänk om han bara led av
schizofreni."

Nu somnar jag nog framför datorn om jag inte passar mig.

So long, suckers!

Jag var trött!

En fördel med att bo på landet är att det inte gör så himla mycket om man råkar glömma att stänga ytterdörren (!!!) efter sig när man kommer hem mitt i natten, lite lagom rund under fötterna. Det finns ändå ingen i närheten som ens skulle komma på tanken att gå in i det sovande huset och sno vad de tycker sig behöva, än mindre attackera de intet ont anande husägarna. Trots att dörren står på vid gavel.

En nackdel är att pappa blir arg på dig när han upptäcker ditt misstag.

Vad är det jag inte förstår?

Tog just emot ett samtal på mobilen från en uppgiven flickvän. Hon är frustrerad över sin ekonomiska situation och lyckas inte sy ihop sin budget på ett tillfredsställande sätt:

-Jag har hamnat i en ond spiral. Om jag ska jobba en massa i höst så hinner vi ju aldrig träffas. Och om jag inte jobbar så har vi aldrig råd att träffas. Jag blir tokig! Mina pengar ska räcka till hyra, mat och kläder. Det går ju inte!
-Kläder?
-Ja?
-Jag tänker inte gå med på att vi inte kan ses innan jul för att du ska handla nya kläder för varenda krona du tjänar. Du har ju redan en massa.
-Skor då?
-Nej.
-Men... det är ju höst!